Snart rullar Eurovision Song Contest-tåget mot Basel i Schweiz, redo att förgylla våra kvällar med glitter, glamour och verklighetsflykt. Men kvar på perrongen står Ryssland – landet som sedan mitten av 1990-talet varit ett färgstarkt inslag i tävlingen och firat stora framgångar, inte minst 2008, då Putinvännen Dima Bilan sjöng om att tro på sig själv och belönades med segern.
Ryska bidrag har inte bara lockat röster från lojala grannländer och forna satellitstater, utan också fått varma applåder och poäng från väst. Senast landet deltog, 2021, slutade man på en hedersam niondeplats, av totalt 39 länder.
Att fortsätta frysa ut Ryssland vore att bortse från den rika historia som Eurovisionen själv lutar sig mot. Historisk kontinuitet har länge vägt tungt för arrangörerna – så varför göra ett undantag just här, just nu?
Musiktävlingen sägs ju handla om inkludering, gemenskap och kulturellt utbyte. Och vad säger egentligen ”united by music” mer än att låta ett land i storskaligt angreppskrig sjunga ut sitt hjärta i paljetter och pyroteknik?
Musik ska ju inte politiseras.
Bakom kulisserna står European Broadcasting Union (EBU) – en paraplyorganisation för europeiska public service-bolag som gillar att tävla i musik, bara det inte skaver för mycket. Hela Ryssland ligger förvisso inte i Europa, men det spelar mindre roll – medlemskapet baseras inte strikt på geografi, utan på det mer flexibla ”europeiska sändningsområdet”.
ESC är en tävling mellan tv-bolag – inte mellan stater och regeringar. Det är väl knappast Putin själv som ska stå på scen med en vindmaskin? Visst, det är ett ryskt tv-bolag som skickar bidraget – och visst har ryska tv-bolag en förmåga att tumma på sanningen – men så länge man levererar en schysst hook utan övertydliga anspelningar på geopolitik och döda barn, borde det ju vara av marginell betydelse vad bolaget gör mellan sändningarna.
När EBU uteslöt Ryssland 2022 motiverade man det visserligen med att rysk stats-tv brutit mot principerna om opartiskhet och yttrandefrihet – men det har å andra sidan varit allmän kännedom sedan faxens storhetstid. I praktiken handlade det snarare om en oro för att ett ryskt bidrag plötsligt skulle kunna, med EBU:s egna ord, ”skada tävlingens anseende”. Samma anseende som visade sig tåla både massprotester och kravallpolis när Eurovision intog Malmö 2024.
Så varför inte ge ryssarna chansen att anpassa sig? Israel visade ju att det går. När IDF-soldaten Eden Golan ville sjunga om Israels rätt att försvara sig med bomber mot försvarslösa barn i powerballaden ”October Rain”, gick man med på att åtminstone byta titel till ”Hurricane” – och vips var både låten och apartheidregimens deltagande inte längre politiskt. Jag är säker på att ryssarna hade kunnat vara minst lika påhittiga. Lite retusch, några tvetydiga textrader om starka känslor – och så var kosmetikaproblemet löst.
Om Eurovision verkligen menar allvar med att ena, bygga broar och fira mångfald genom musik – då är det väl fullt rimligt att alla ska med, även de som har svårt att förhålla sig till internationell folkrätt eller andra staters gränser. Åtminstone om vi vill vara konsekventa. Det vore ju jättetråkigt att behöva konstatera att kejsaren är naken och att dubbelmoralen lyser starkare än schlagerscenens LED-paneler.
I år representeras Israel av 23-åriga Yuval Raphael, överlevare från 7 oktober, som ”vill berätta historien om sitt land”. Helt opolitiskt, förstås.
Så: släpp in Ryssland. Eller släpp föreställningen om att det finns en konsekvent linje i vad som tolereras och vad som inte gör det. I en tävling som uppges spegla Europa är det knappast förvånande att brott mot mänskligheten bedöms olika, beroende på vem som begår dem. Precis som i Bryssel talas det gärna högt om värderingar – men desto tystare om undantagen. Och medan civila fortfarande grävs fram ur rasmassor i Gaza, förblir både EU och EBU knäpptysta. Så länge inget stör tv-sändningen.
