Göran Greider: Jag minns alla S-kongresser och hur de brukade röra vid mig

Socialdemokratiska kongresser var en gång i tiden stora vägskäl i svensk politik. I botten fanns en miljonhövdad folkrörelse och i ledningen satt ofta folk som kom från djupa folklager men också människor från samhällets övre skikt. Rörelsen hade gjort inbrytningar också i eliterna. Partiet omgavs av den efterkrigstidens tidsanda där ett progressivt grundackord alltid hördes. Tonerna i det ackordet kom från en ständigt utbyggd välfärd, kamp för nedrustning och länge en känsla av att Sveriges – det vill säga den svenska socialdemokratins röst – hördes i världen och betydde något viktigt. 

Att Olof Palme har torg uppkallade efter sig i olika världsdelar har sin yttersta grund i att han slungades upp till betydelse av en inhemsk, sjudande folkrörelse. 

För de som är aktiva inom Socialdemokraterna betyder naturligtvis en S-kongress oerhört mycket. Men i samhället i stort har detta politiska evenemang på många sätt klingat av. Jodå, medierna rapporterar om den stundande S-kongressen. Lobbyister, spindoktorer och kommentatorer står beredda. Men samhället stannar inte längre av i andäktig väntan på vad en S-kongress ska komma fram till. 

Socialdemokratin har amputerats. Alla tankar på ekonomisk demokrati är sedan länge utsuddade ur partiets DNA. 

När den 42:a S-kongressen nu går av stapeln finns det bland de aktiva ändå mer av förväntan i luften än på många år. Det står helt klart att de senaste 30 årens vurm eller stillatigande acceptans för privatiseringar och marknadstänkande har slocknat och att partiet kollektivt vill ta ett steg till vänster. Så kommer också att ske, skulle jag tro. 

Jag har heller inget emot den nya syn som partiets ledning kommer med när det gäller integration och migration – det nedrustade, nyliberala samhället klarade inte av att ta emot de stora flyktingvågorna och ett mycket starkare samhälle måste först byggas för att klara framtidens invandring och flyktingvågor. 

Men det som kommer att utebli på kongressen är de där riktigt stora, samhällsdefinierande reformerna som socialdemokratin måste presentera för att kunna mobilisera bredare folklager och för att rubba den högeragenda som idag sitter så djupt. Jag är inte säker på att alla socialdemokrater – eller vänstern i stort – insett hur djupt denna högeragenda satt sig i politiken. En Atlantångare har bytt riktning och det kommer att ta årtionden innan en annan kurs på allvar kan sättas. 

Socialdemokratin har amputerats. Alla tankar på ekonomisk demokrati är sedan länge utsuddade ur partiets DNA. Den nedrustningsideologi och fredspolitik som var bärande under partiets hela historia har i princip helt dött efter Nato-anslutningen och partiledningen kunde inte ens säga nej till DCA-avtalet när USA fick en galen president. Målkonflikten mellan den enorma militära upprustningen och välfärdens behov är inte en levande fråga i rörelsen. 

Ett tredje exempel på att partiet – och här pratar vi egentligen ledningen – amputerats när det gäller visioner är frågan om arbetstidsförkortning. Många motioner har inkommit i frågan. Men partiledningen säger blankt nej till ny lagstiftning för att korta arbetstiden; man vill som det heter stå upp för den svenska modellen och låta arbetsmarknadens parter ordna den visionen.

Den vänstra halvan av väljarkåren kommer aldrig att entusiasmeras eller mobiliseras av hårdare straff eller militär upprustning. 

Det är i själva verket något rätt oerhört att dagens S-ledning föredrar en modell som inte inbegriper hela arbetsmarknaden och alla anställda i en reform – utan lämnar över frågan till de fackföreningar som är starka och på egen hand kan utverka arbetstidsförkortningar. För till exempel Kommunal blir det svårare.

Den svenska väljarkåren behöver något att förhålla sig till, något som dyker upp i samtal på busshållplatser och fikarum. En rejäl arbetstidsförkortning vore en sådan sak. Den vänstra halvan av väljarkåren kommer aldrig att entusiasmeras eller mobiliseras av hårdare straff eller militär upprustning. Och vad S än föreslår där kommer högern att kunna bjuda över. Satsningar på välfärd, däribland arbetstidsförkortning, kommer högern definitivt inte att bjuda över.  

Jag minns alla S-kongresser och hur de brukade röra vid mig. Jag hoppas att denna snuddar vid mig.