Signe Krantz: Vad var det jag sa? Nästan inga transpersoner ångrar sig

“Motståndaren är tröttare än mig”. Det sa Barbro Westerholm 2021 angående den växande högerextremismen. Liberalpartisten avskaffade sjukdomsstämpeln av homosexuella och tillbringade sedan 34 år i riksdagen med att fortsätta kämpa för hbtq-personer.

Jag hann bara träffa henne en gång men saknar henne djupt. Idag påminner jag mig själv om hennes ord.

Först reagerade jag nämligen knappt på nyheten att mycket få byter tillbaka efter att ha ändrat juridiskt kön. Forskare vid Uppsala Universitet följde samtliga ändringar av juridiskt kön mellan 2013 och 2023. Bara 21 av 2 467 personer ändrade tillbaka. Även om studien är ny är resultaten ingen nyhet för mig. Alla insatta vet redan att nästan ingen ångrar en transition. Särskilt inte för skälen som man kan tro. Ändå är debatten som den är.

Med hjälp av statistiska modeller jag inte begriper, slog de fast att det nästan är 98 procents chans att det nya juridiska könet består efter tio år. Kalla det bitterhet, utbrändhet eller en apatisk icke-reflex från någon som stirrat in i offentlighetens avgrund för länge. Men jag tänkte inte att studien skulle få bredare spridning.

Tidigare studier som undersöker ånger eller detransition visar på liknande låga siffror. Detransition innebär att gå tillbaka till att leva i enlighet med en tidigare eller ny könsidentitet medan ånger betyder att ångra vissa ingrepp eller hela transitionen. Ibland hör ånger och detransition ihop, ibland inte. De vanligaste skälen till att någon detransitonerar är nämligen press från omvärlden, inte att de ångrar sig. Att familjen klipper kontakten, att man inte får jobb, att man inte orkar med hat och hot. 

De som inser att de inte är trans och ångrar hela behandlingen är mycket färre, men förtjänar samma stöd. Jag tror dock inte den här studien kommer få tyckare att sluta varna samhället för transideologin som vill indoktrinera barn och förinta kvinnor. Det är precis som att man inte kan förvänta sig att evidens skulle hindra en facebookberoende förälder från att avboka mässlingssprutan till sitt barn. De hittar alltid bortförklaringar.

Ni får ursäkta någon som såg åratal av slit resultera i debatten om könstillhörighetslagen och efter omröstningen märkte att resten av Sverige bara gick vidare. Som om vi inte hade blivit jämförda med djur i riksdagens talarstol. Som om vi fortfarande inte lever med fördomarna och konspirationsteorierna som andra var för oinsatta för att ens känna igen. Som om de där månaderna inte är fastbrända i våra minnen för evigt.

Vad jag sett har ingen av Sveriges stora mediekanaler, som alla med en distanserad fascination lyfte debatten om könstillhörighetslagen, rapporterat om studien. Jag tror inte att det är av illvilja. De stressade redaktionernas nyhetsvärderingar äro outgrundliga. Men det här är exakt varför många transpersoner inte har förtroende för svenska medier. Vissa berättelser blir löpsedlar medan ny forskning kanske inte ens får notiser.

Men i mina kretsar såg jag den delas snabbare och mer än jag trodde. Varför vet jag inte. Kanske för att studien följde hela gruppen, inte bara ett urval. Kanske det är samma envisa tjatande mot förtryckets malande kraft. Kanske studien är helt rätt i tiden. En god nyhet att hålla fast vid. Fler har insett att transfobi är ett samhällsproblem. Och jag tycker mig se fler som förstått att vi lever i fascistiska tider. Människor som är arga och vill förändra saker. Varje gång jag träffar någon med en nytänd glöd i blicken och färska idéer, får jag hopp.

Det är bra. Kampen för rättvisa är varken ett sprintlopp eller ett maraton. Det är en stafett: vi turas om och byter av varandra när det blir mycket.

Jag tänker på det Barbro Westerholm sade: “Jag brukar tänka att motståndarna alltid är tröttare än mig. Inte lika ihärdiga. Och det stämmer för det mesta.”