Jag ser framför mig hur han snurrar runt i sin eldrivna rullstol på diskoteket i Kalifornien, dansande bland de andra. Och jag läser om hur han sittande på sitt rum i Cambridge knappar in sina yttranden på maskinen så att texten kommer upp på en skärm: ”Jag kommer snart att dö…” Den som står bredvid honom och läser på skärmen blir livrädd och det dröjer en minut innan resten av meningen tittar fram ”… om jag inte får en kopp te.” En skojfrisk blick tittar upp. Kollegan i rummet andas ut.
Den jag talar om är den teoretiske fysikern Stephen Hawking. I unga år drabbades han av ALS men han kunde mirakulöst fortsätta sin forskarbana. Med tiden blev han den mest kände vetenskapsmannen på denna planet.
Att han var fysiskt nästan totalt funktionshindrad stoppade inte hans tänkande. Han blev en ikon, en symbol för tankens seger över materien. Många har sett filmen ”The theory of everything”. Den är fantastiskt bra. Det är bara ett fel med den: den handlar om de vetenskapliga rön som den tidige Hawking kom fram till. Som alla klassiska fysiker letade han då efter de lagar som kunde förklara hur universum ser ut; senare letade han efter något annat.
Förra året utkom hans nära kollega Thomas Hertogs bok ”Om tidens uppkomst”. Tillsammans arbetade de under nästan tjugo år med att försöka utveckla en ny kosmologi kring universums uppkomst. Jag sträckläste boken. Och då är det ju så att den handlar om saker och ting som en blott allmänbildad person som jag själv egentligen bara kan förstå några procent av. Matematiken har trängt så djupt in i all forskning att normala människor ohjälpligt är utestängda från att förstå teorierna.
Hertog och Hawking drar in all kvantfysik, teorier om universum som ett hologram och gud vet allt för att teckna konturerna av ett nytt sätt att se på vad det universum vi lever i är för något. Nej, jag kan omöjligen förstå de många vägarna detta forskarpar vandrar för att nå sina slutsatser. Ändå läser jag boken som i ett rus.
Jag tror mig ändå förstå huvudpoängen: att de betraktar universums utveckling ungefär som biologerna sedan Charles Darwins dagar betraktat livets utveckling på jorden. Även de fysiska naturlagarna har tillkommit i universums början – en början utan tid – och uppstått via de slumpartade händelser som sker i kvantvärlden, som råkade skapa ett universum som är så förvånansvärt beboeligt och livsvänligt att åtminstone vår art nu kan försöka förstå det.
Det är alltså en evolutionär process. Vi kan betrakta den från den hittillsvarande slutstationen som utgörs av inga andra än vi själva.
Hur mycket förstår jag av detta? Darwin och andra 1800-talsforskare går det att förstå rätt mycket av. De var ofta ensamma vetenskapsheroer. Karl Marx kan vilken artonåring som helst greppa om viljan finns. Men idag bedriver stora forskarlag spetsforskningen. Vetenskapen har blivit kollektiv och detta med Nobelpris till enskilda forskare är i själva verket rena rama nostalgin.
Det är som att jag behöver en enskild människas närvaro för att klara av boken.
Under läsningen av Hertogs bok blir de små skildringarna av Hawking själv avgörande vilopunkter i redogörandet för de hisnade perspektiven. Det är som att jag behöver en enskild människas närvaro för att klara av boken.
Exakt här uppstår ett av vår tids stora dilemman. Väldigt mycket av denna grundforskning mynnar till slut ut i praktiska, tekniska tillämpningar – från kvantdatorer över gendesign till AI – som förändrar själva grunderna för vår tillvaro. Inte ens en hyggligt allmänbildad person kommer att kunna fatta varken innebörden eller konsekvenserna av den. På sin höjd står vi med de hjälpligt greppbara slutsatserna av den omvälvande forskningen. Vi dras med i revolutioner utan att ens inse det.
I praktiken innebär det att oerhört mycket av vår framtid läggs i händerna på ytterst små eliter, grupper som inte ens själva uppfattar sig som vägröjare för en annan framtid. Darwin eller Linné – de går att förstå. Vad förstår vi egentligen av den nya biotekniken eller lodandet i den matematik som kanske kan få oss att se hur själva fysikens lagar uppstod?
På ett foto ser jag Stephen Hawking titta mot mig: en vänlig blick. Han var dessutom en politiskt progressiv man. På något sätt hjälper den blicken mig att känna av revolutionerna jag dras in i.
