Ali Esbati: Blåbrun dagordning vinner valet 2026

För knappt två veckor sedan skrev Henrik Jalalian en ledare här på Dagens ETC med rubriken “Tyvärr kamrater, Tidöpartierna vinner valet 2026”. Det var en rimlig påminnelse om att oppositionspartiernas politiska projekt på sin höjd är otydligt. Bara någon dag efter presenterade representanter för Timbro och Oikos – propagandaverkstäder för den blåa respektive bruna nyansen i svensk höger – en uppmaning om att utveckla “resonemangsäktenskapet Tidö” till “äkta kärlek”. Jag tror att både Dagens ETC:s Andreas Gustavsson, som kallar texten “årets viktigaste debattartikel” och Johannes Klenell som skärskådar innehållet som “oerhört tomt” har rätt samtidigt.

Funktionen är att peka ut en riktning. Intresset för institutionella frågor som knappast diskuteras runt en majoritet av svenska köksbord – man vill avskaffa miljödomstolar, lägga ned MR-institutet och avsluta jämställdhetsintegreringen i myndigheter – har också dubbla syften. Å ena sidan, att färglägga kärntruppernas konspiratoriska världsbild, där kampen står mot en woke-sossig  “djup stat”. Å andra sidan, att behålla fokus på användningen av regeringsmakten till att ändra mer än lagar och regler: att skapa självförstärkande processer av ojämlikhet i ekonomisk och social makt.

Visst kan artikeln verka spretig, med en air av att skribenterna lajvar intellektuella. Men den ska ses som en produkt av den politiska konvergensprocess som definierar vår samtid: att (också nominellt liberala) marknadsfundamentalister och auktoritära nationalkonservativa instinktivt finner fram till varandra. 

Det som ska nedkämpas är frukterna av folkstyret: både den välfärdsordning som står i vägen för mer ohämmat ekonomiskt rofferi och de samhälleliga sfärer som ger upphov till fickor av organiserad bångstyrighet i befolkningen. Därav hatet mot både Utbildningsradion och Hyresgästföreningen, folkbildningen och utvecklingsbiståndet, kultursektorn och akademin. 

Det finns en sammanfallande blåbrun samhällsvision: att rensa undan det som varken låter sig kontrolleras direkt genom staten eller helt underordnas kapitalets logik. 

Detta är institutioner som utgör folkstyrets motståndskraft. De är – med alla sina fel, stelheter och inre motsättningar – avgörande för ett samhällsliv som inte dikteras av reaktionära krafter. 

Det är mindre än ett år kvar till valet. De partier som vill kicka ut Tidöpartierna från regeringsmakten kommer att söka politiska profilfrågor och egenart visavi andra partier. Det är en del av demokratin. Men utan en övergripande berättelse som ger riktning och hopp, är risken stor att högern fortsätter att dominera samhällsdebattens dagordning också in i valrörelsen. 

Det är varken insiktsfullt eller effektivt med svepande gnäll mot rödgröna partipolitiska aktörer. Det här är snarare en lagom desperat uppmaning till alla progressiva att begrunda allvaret i läget.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. För de som utvecklar politik: leta frågor som kan haka i en större berättelse om samhället. För de som skriver och pratar: håll ögonen på institutioner och sammanhang som reproducerar demokratiska förhållningssätt. För alla som känner obehag inför högerpopulismen: bry dig om ekonomisk politik, hata system som genererar ojämlikhet och vidga de som gör oss till medborgare med rättigheter istället för konsumenter som ängsligt jämför plånbok. 

Ja, annars är risken stor för att Tidöpartierna vinner valet. Och med det möjligheten att institutionalisera mer av sin auktoritära avmodernisering av Sverige.