Lotta Ilona Häyrynen: Eurovision gav mig mitt jobb, men i år gör jag slut

För att vara en person som aldrig skriver om musik är det fascinerande hur stor roll musiken ändå spelat för min skribentkarriär.

Som 13-åring lärde jag mig debattera på musikforum på internet. Då handlade det om goth och indie, men tio år senare skulle ett långt populärare musikfenomen förändra hela mitt liv: Eurovision. Sändningarna brukade alltid kommenteras live av användare på Facebook, men för cirka femton år sedan flyttade allt kommenterande till den nya mikrobloggen Twitter.

Jag hade aldrig skaffat ett konto där om det inte hade varit för plumpa skämt om Moldaviens bidrag. Mer hade jag inte räknat med, men knappt var årets lustigheter avslutade förrän jag fått kontakt med mina första redaktörer och fått nya ögon på min halvt avsomnade politiska blogg. Så kan livet slumpa sig när man är 22 år. Utan Eurovision hade jag kanske aldrig blivit journalist.

Sedan dess har både Twitter och Eurovision förändrats. Elon Musk har döpt om det sociala mediet till X och skapat en ekokammare för högerextremister och högerpolitiker. Det antisemitiska innehållet har slagit i taket. Blockfunktionerna har underminerats. Är du på ”fel” sida om högern ska alla slussar vara öppna för att trakassera dig. Den inbyggda AI:n Grok har få spärrar. Allas ansikten och kroppar ska kunna manipuleras med den – förut direkt i flödet, nu bara inne i verktyget. Nästan inga svenska kvinnliga debattörer och opinionsbildare är kvar på X, men den formar fortfarande svensk debatt. Intresset för hur det faktumet formar demokratin under ett valår verkar vara lågt.

Även Eurovision har blivit offer för högerextremismen. Tävlingen har alltid varit en uppvisning i soft power, och i och med Israels krig mot Gaza har landet växlat upp. Protesterna har varit många och rättfärdiga. Den dubbla måttstocken mot Rysslands uteslutning är slående. 2024 i Malmö kände både vissa artister och journalister sig trakasserade av den israeliska delegationen. EBU:s svar blev på sin höjd en smäll på fingrarna. Israel välkomnades tillbaka även året efter, där Yuval Raphael vann telefonröstningen och kom tvåa.

Netanyahu med stödtrupper såg det som en enorm propagandaseger för Israel – mot Gaza. 

Att jämföra telerösterna mot antalet streams bidraget fått på Spotify avslöjade dock uppblåsta Eurovision-siffror. Någon verklig popularitet verkar bidraget aldrig haft. Däremot har Israel erkänt en enorm statlig kampanj som instruerat tittare att rösta 20 gånger på Israels bidrag.

Det råder ingen brist på politiska krafter som vill ge Netanyahu segern, hur många bomber som än fallit över Gaza.

Den humanitära katastrofen är fortfarande allenarådande på remsan. Bristen på mat, mediciner och vatten är påtaglig. Folkmordet är inte slut. Netanyahus arresteringsorder kvarstår i Haag.

Förra året gick min gräns. Jag var in i det sista övertygad om att jag skulle kunna separera tävlingen, musiken, lustigheterna och Moldavien från Israel och brotten mot mänskligheten. Det är ändå inte första gången ett kontroversiellt land är med. Ryssland fick tävla länge, trots ockupationen av Krim. Så jag skrattade, blev full och festade med vänner tills Yuval Raphael steg upp på scen.

Det var som att man kunde höra MK-84:orna falla över Gaza. Varje ton – ett barnskrik. Det tog dagar innan äckelkänslorna gick över. Det finns ingenting här som kan separeras, allt är ett och samma: Israels brott och Iandets mjuka makt.

Spanien, Irland, Island, Slovenien och Nederländerna bojkottar tävlingen i år. Sverige gömmer sig som vanligt bakom en opartiskhetsparagraf som i alla lägen ger förövaren rätt.

Själv vill jag inte kalla min avstängda tv för en bojkott. Det är mer en relation som tar slut.

Det är du, inte jag.