SD låtsas att relationen till Trump aldrig hände

Snart är sköna maj förbi och valet närmar sig med stormsteg. I senaste SVT/Verian-mätningen leder oppositionen med över 10 procent.
De tre rödgröna partierna S, V och MP får egen majoritet om man räknar mandaten. Blir detta verklighet skulle 20 år av högermajoritet i riksdagen brytas nu i september.

På plattformen X rasar ett storbråk inom högern och mellan raderna kan man redan skönja att debatten om den stundande valförlusten är i full gång. På ena sidan står de ljusblåa Kopsch-liberalerna och på den andra sidan finns den mörkblå och bruna högern som genom SD:s storlek kommit att prägla Tidöprojektet starkt.

Frågan kokar ner till om det är för lite eller för mycket av SD:s högerradikala politik som orsakat Tidöregeringens kräftgång. Borde Moderaterna bli mera som SD för att växa eller borde de rikta in sig på liberala storstadsväljare som inte har mycket till övers för SD:s vulgära högerpopulism?

Utifrån ser det onekligen inte så smart ut att smälta samman till ett enda stort SD-block om målet är att locka till sig olika typer av väljargrupper under ett och samma Tidö-paraply. Men nu ska vi inte hjälpa högersidan att få ordning på skutan. För min del får de gärna kapsejsa och sjunka till botten.

Samtidigt är diskussionen om varför det går så dåligt intressant och jag tror att en pusselbit handlar om hur Tidöregeringens politik ständigt speglats i och överlappat med Trumps Maga-experiment på andra sidan Atlanten.

Den havererade klimatpolitiken, den brutala utvisningspolitiken, det slaktade biståndet. Attackerna mot oppositionen, civilsamhället, public service, universiteten och rättssäkerheten. På område efter område går det mesta av Tidöpolitiken att finna i en förvrängd amerikansk Trump-version och är det något svenska väljare inte gillar så är det Donald Trump.

Därför är det väldigt angeläget att Skiftet tagit sig an uppgiften att kartlägga och sammanställa kopplingarna mellan SD och Trumps MAGA-republikaner i sitt nya projekt Sverigedemokraternas Orangebok. För överlappningen är inte en olycklig slump utan snarare en effekt av den ideologiska och retoriska samstämmighet som förtjänstfullt beskrivs i Orangeboken.

De tillhör trots allt samma konservativa “international” som SD-toppen Mattias Karlsson själv beskriver det transatlantiska nätverk som binder samman nationalkonservativa populister och högerextremister i Europa och USA.

SD:s vurm för Trump har med tiden blivit en belastning i takt med att den nya administrationens politik gentemot Ukraina, Europa, Nato och framförallt hoten mot Grönland blivit allt tydligare.

Nu står SD-företrädarna i kö för att göra medial avbön och distansera sig från Trump. Då är det bra att Orangeboken påminner oss om att kopplingarna går mycket djupare än vi tror och att de knallorangea ränderna inte så lätt kommer att gå ur.