Den undertryckta ilskan hos WHO

Den morgon jag hade tänkt skriva en kolumn om Världshälsoorganisationen, WHO, vaknar jag ironiskt nog upp på sjukhus. Kvällen innan kom jag från akuten till medicinska avdelningen på grund av skyhöga infektionsvärden. Den skyldiga bakterien hade jag svalt i Italien där förekomsten av mycket besvärliga, ofta antibiotikaresistenta bakterier, är betydligt större än i Sverige. När jag kom hem diagnosticerades jag med lunginflammation, och i vanliga fall hade jag blivit frisk från feber och våldsam hosta ganska snabbt.

Men nu hjälpte inte antibiotikan. Det blev intravenöst istället på Södersjukhuset, tills labbet förhoppningsvis hittar en antibiotikasort som fixar problemen. Och i efterhand grämer jag mig över att jag nog inte ens nämnde på första besöket på vårdcentralen att jag blivit sjuk i södra Europa.

Världshälsoorganisationen WHO, har i maj år sitt 79:e stora möte i Genève, där också huvudkontoret finns. Organisationen bildades under den progressiva efterkrigstiden, är knuten till FN, och har genom åren uträttat rätt fantastiska saker, där kanske det slutliga utrotandet av smittkoppor – 1979 – utgör den största triumfen. Syftet har varit att bygga en global hälsoarkitektur, där länder och olika organisationer knyts samman. Ibland har organisationen fått berättigad kritik, till exempel när den misslyckades med att hantera och varna för de tidigare ebolautbrotten. Ändå är det svårt att komma på någon organisation som de allra flesta upplever som så självklart viktig i världen: Hur kan någon vara emot WHO?

Donald Trump kan det. Redan under sin första presidentperiod drog han in stödet till organisationen (det största och viktigaste från de 194 medlemsländerna). Joe Biden återinförde det. Men väl tillbaka i Vita huset var Trump snabb med att deklarera att nu är det slut med stödet till WHO. I själva verket är det en oerhörd sak, ett angrepp på själva upplysningstanken och på det globala hälsoarbetet. Samtidigt gav han fria tyglar åt Elon Musk att röja i det amerikanska biståndet och tillsatte en vaccinmotståndare som hälsominister.

Snart följde Argentinas Javier Milei efter och drog in landets stöd till WHO.

I sitt förord till The World Health Statistics skriver WHO-chefen Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus att bakslagen varit stora sedan covid19-pandemin. Framgångarna har avstannat. Han konstaterar att situationen ytterligare förvärrats av ett nödläge när det gäller finansieringen av hälsovården, i många länder orsakat av hög skuldsättning och svag offentlig finansiering och han slår sorgset fast att insatserna för 2025 uppskattas vara 30-40 procent lägre än 2023.

WHO:s ordförande skriver ett förord som känns direkt sorgset – och man ana hur mycket ilska mot Trump som kokade i honom men som han inte kan skriva ut.

Vi lever idag under en enorm, konservativ agenda, där sådant som försvarsutgifter och skattesänkningar framställs som långt viktigare än liv och hälsa. I vår tid har begreppet hälsa dessutom vidgats oerhört på grund av alla de hälsorisker klimatförändringarna medför när bränder, torka, översvämningar och värmeböljor slår till. Nyligen krävde en expertgrupp som sammankallats av WHO att organisationen borde deklarera att det råder ett globalt nödläge för folkhälsan på grund av klimatkrisen. Görs det inte långt mycket mer än nu kommer miljoner att dö i onödan.

Jag sitter i en fåtölj på mitt sjukhusrum och hostar och skriver medan doppet pågår. En sköterska pratade nyss om hur svårt det lär bli när antibiotika fungerar sämre. En annan nämnde något om att jag när jag går ut från sjukhuset detekteras för att se om jag fått med mig några dåliga bakterier.

Kommer tidningarna de närmsta dagarna fyllas av artiklar om världshälsa och folkhälsa? I denna vecka håller i alla fall WHO sitt stora världshälsomöte.

Och nu piper droppet.