Gabriella Kärnekull Wolfe: Pappa stampade ihjäl Albins kanin – får ensam vårdnad

Rummet luktar sött av hö och sommar. Mellan gröna strån och plastleksaker hoppar kaninen Apelsin runt på vardagsrumsgolvet. Det är Albins, 2, och Milles, 10, första husdjur. Pojkarna kryper efter henne och skrattar åt öronen som studsar vid varje skutt.

När låset i ytterdörren klickar förändras stämningen i rummet. Mille stelnar till. Albins blick vandrar mellan storebror och mamma. Ida börjar snabbt sopa undan höet från golvet.

Men det är för sent.

Pappa har fortfarande arbetskläderna på när han stiger in i hallen. Blicken sveper över vardagsrummet. Apelsin hoppar fram och nosar på skospetsen. Pappa tittar ner.

Sen lyfter han foten och stampar på kaninen.

Pälsen försvinner under sulorna. Blodet skvätter. Barnen skriker.

Pappa stampar igen och igen.

Idag är det fem år sedan pappa dödade Apelsin. Det är fyra år sedan Ida och barnen flydde våldet. Mille går i högstadiet och Albin har just lärt sig cykla utan stödhjul.

Efter allt som hänt står pojkarna varandra nära.

- När vi är ute så vill Albin gärna hålla Milles hand. Han är nog mer i Milles rum än i sitt eget, berättar Ida.

Sedan separationen från barnens pappa har livet på många sätt varit tryggt enformigt. På fredagar blir det tacos till middag och på lördagar åker familjen till badhuset. Mille går på piano och gitarr. Albin blir helst nattad med Guinness World Records.

Samtidigt har våldet fortsatt att prägla familjens vardag. Efter flykten inledde pappa en vårdnadstvist. Trots att barnen vittnat om pappas våld sedan dag ett beslutade tingsrätten om gemensam vårdnad och två timmars umgänge varannan vecka.

När barnen får reda på beslutet får socialtjänsten in tre orosanmälningar inom loppet av elva dagar. Milles skolkurator beskriver honom som “panikslagen”. I en annan anmälan meddelar en sköterska vid barn- och ungdomspsykiatrin att Mille säger att han “hellre dör” än träffar pappa.

Albin är så liten att mamma och de professionella visar en bild på pappa för att förklara vad som ska ske.

Då springer 4-åringen in i ett hörn, skriker “farlig” och kissar på sig.

Under flera år pågår parallella processer dels i tingsrätten om vårdnadsfrågan, dels i kommunen om våldet mot barnen. Socialtjänsten säger att Ida måste skydda pojkarna från umgänge, men när hon följer socialtjänstens råd dömer domstolen ut vite för umgängestrots.

Eksjö tingsrätt beskriver Ida som olämplig för att hon “skärmar av” barnen från sin pappa och “flyttar mycket”.

- Vi har flyttat två gånger för att vi blev röjda av socialtjänsten, berättar Ida.

I april i år meddelade tingsrätten att pappa får ensam vårdnad om Albin.

Mille får stanna kvar hos mamma. Han är tillräckligt gammal för att domstolen ska ta hänsyn till hans åsikt. Vad Albin tycker verkar inte spela någon roll.

Ida överklagade tingsrättens dom, men hovrätten avslog ansökan. Inom 24 timmar gjorde Högsta Domstolen detsamma.

Det innebär att beslutet står fast. Albin ska bo ensam hos sin pappa. En pappa som gör honom så rädd att han kissar på sig.

- Hur kan man ta den risken med ett barns liv? Undrar Ida.

Hon har fortfarande inte berättat om beslutet för 6-åringen. Precis som Apelsin är Albin lyckligt ovetande om vad som är på väg att ske.

- Hur ska jag förklara det för honom? Att jag ska sätta på honom en ryggsäck, lämna över honom en vanlig tisdag och säga hejdå?

Det enda alternativet som återstår är att en socialtjänst omhändertar Albin och placerar honom hos sin mamma. Hittills har ingen sett över den möjligheten.

Ida kan till och med tänka sig att barnen placeras hos en annan familj.

- Om de inte kan skydda mina barn med mig, skydda dem då utan mig. Men skydda dem från honom och låt dem vara tillsammans. Jag vill inte ha en Lex Albin, säger hon.

Om inget görs har Albin bara veckor kvar innan han behöver släppa sin storebrors hand, säga hejdå till taco-fredag och tillbringa resten av sin barndom med den man som stampade ihjäl hans första husdjur.

Och det kallar Sverige barnets bästa.

* Ida, Albin och Mille heter egentligen något annat.