Axéns vrede över ”spygate” får mig att tänka på Sverigedemokraterna

I helgen skulle Southampton FC ha mött Hull City i den så kallade miljardmatchen – den brittiska playoff-finalen där vinnaren tar steget upp till Premier League, världens mest lukrativa fotbollsliga. Men så blir det inte.

Efter att Southampton skickat en praktikant att spionera på motståndaren Middlesborough FC inför semifinalen – som klubben vann med 2–1 efter förlängning – bedöms man ha brutit mot regelverket. Straffet blev det hårdaste möjliga: relegering. I stället får Middlesborough, med Norrköpingssonen Kim Hellberg vid rodret, ta ”The Saints” plats i kvalfinalen.

”Spygate”, som skandalen döpts till i brittisk press, har dessutom fått långtgående konsekvenser. Southamptons tränare Tonda Eckert, som tagit på sig ansvaret för spionaget, riskerar upp till 18 månaders avstängning och kännbara böter från det engelska fotbollsförbundet. Samtidigt väntas spelartruppen stämma klubben på uteblivna uppflyttningsbonusar, löneökningar och krossade Premier League-drömmar.

Klubben riskerar dessutom – utöver de omkring 200 miljoner pund som en uppflyttning anses vara värd – att förlora sponsorintäkter och få sitt anseende draget i smutsen. Klubbens supportrar kräver även ersättning för resor och hotell som bokats inför matchen på Wembley i London.

Många menar att straffet inte står i proportion till brottet. Den svenske fotbollsexperten – och Southampton-supportern – Alexander Axén lovade exempelvis att sluta med fotboll och börja spela dart om klubben kastades ut. Andra konstaterar mer skadeglatt att Southampton förtjänar konsekvenserna.

Här hemma i Sverige har vi samtidigt ägnat den senaste tiden åt att bråka om riksdagens kvittningssystem och hur Sverigedemokraterna utnyttjat det för egen vinning.

Skillnaden mellan fotbollens England och svensk politik är förstås enorm. Men den grundläggande principen är densamma: system bygger på förtroende för att deltagarna följer vissa regler.

Kvittningssystemet i riksdagen existerar inte för att partier ska kunna hitta kryphål och vinna taktiska fördelar. Det finns därför att demokratin förutsätter ett minimum av hederlighet mellan motståndare. Precis som inom idrotten fungerar reglerna bara så länge alla accepterar både bokstaven och andemeningen.

Det är därför diskussionen om proportionalitet ofta missar poängen. Frågan är inte bara hur allvarligt själva regelbrottet är i stunden. Frågan är vad som händer om regelbrott inte får konsekvenser alls.

Om Southampton hade fått spela finalen ändå hade budskapet varit tydligt: det kan vara värt att fuska om vinsten är tillräckligt stor. Om politiska partier tillåts tänja på gemensamma överenskommelser utan kostnad uppstår samma logik. Då blir systemets svaghet plötsligt en strategisk möjlighet, och i längden förödande.

När människor upplever att regler bara gäller vissa, och att man kan spela över gränsen utan att straffas, försvinner tilliten. Och utan tillit fungerar varken fotbollstabeller eller parlament särskilt länge.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg säger att hon “står stadigt” i sitt beslut att missbruka kvittningssystemet. Hon tycker helt enkelt inte att hon har gjort något fel. Må så vara, men i slutändan är det inte kryphål som håller ihop ett samhälle, utan förtroende.

Och när det väl har förbrukats är det betydligt svårare att ta sig tillbaka än att ta sig upp till Premier League.