Ledare: Vi är överlevarna som politikerna debatterar

Det är februari år 2012, ett år innan jag vet att jag ska till Sverige. Dagarna är så långa i Syrien. Från min balkong ser jag bomber falla över grannkvarteren. Damaskus gator är uppdelade av regimens vägspärrar. Man kan gå ut för att köpa bröd och aldrig komma tillbaka. Varje dag bär med sig nyheter om försvinnandet eller döden av en vän, kamrat eller klasskompis. Det är så här jag minns dagarna mellan 2011 och 2012. I dag, när jag har distans, kan jag lättare reflektera över vad det innebar att leva i ett krigshärjat land för att sedan överleva. Krig är på det sättet likt en dödlig sjukdom som driver en till att röra sig framåt för att överleva, men i kollektiv form. De syrier och andra flyktingar som nu tar sig an Medelhavet är överlevare av denna dödliga sjukdom som kallas krig, och havet är deras sista fas i behandlingen.

Det är min tredje sommar i Sverige, men jag minns fortfarande tydligt, som om det vore i går, förvirringen jag kände när jag anlände till Arlanda. Det var mitt i vintern, i februari 2013. Vägen från Stockholm till Malmö var snötäckt och mörk, ändå uppfylldes jag av en känsla av frihet. Kanske var det chocken av att ha överlevt och det bittersöta i att ha blivit given en andra chans.

I dag bor jag i Malmö, i alla fall fysiskt, medan mitt hjärta hälsar på i Syrien då och då. Jag har lärt mig själv att acceptera att vara här och ändå där samtidigt. Att ha min kropp på en plats och mitt hjärta på en annan. Mitt hjärta är i Syrien, där jag har förlorat vänner, familjemedlemmar och ett hus byggt av pappa och farfar. Det är omöjligt att släppa Syrien och kampen som tvingade mig att komma hit från början. Men det är också omöjligt att distansera mig själv från det nya sammanhanget som jag bor och arbetar i. Varje dag är ett nytt försök i att mäkla fred mellan de två verkligheterna och att förstå och ge mening till det man går igenom. Det här är verkligheten för tiotusentals syrier här.

Nu, när vi har förlikat oss med tanken på att vi faktiskt överlevde, måste vi förlika oss med den nya verkligheten. Kampen är inte över än. Du är ny, okunnig och svag i det nya landet. Du är föremål för ständiga debatter mellan politiker. Du är den centrala frågan i valrörelsen, du är syndabocken som Sverigedemokraterna och andra alltid kommer att lägga all skuld för alla problem på. Vår nya kamp handlar om att bli trodda när vi säger att vi inte hade något val, att vi inte kom hit för att få era bidrag utan bara för att överleva.