Annie Croona: De vill logga ut – men har ingenstans att ta vägen

Everything, everywhere, all at once. Det är titeln på en skruvad film som hos mig framkallar obehagliga minnesbilder av Jamie Lee Curtis korvfingrar – faktiska fingrar av korv! – och en känsla av allmän förvirring.

Men det skulle också kunna vara en beskrivning av, well, verkligheten. Alltihop, överallt, på en och samma gång. Känslan av allmän förvirring är konstant närvarande. Det är helt enkelt överväldigande att leva år 2025.

Sannolikt exponeras du för hundratals annonser varje dag. Du vet vad människor gör hela tiden: sådana du känner, sådana du känner till – och resten. Flödet av nyheter och åsikter är konstant, liksom påminnelserna om sådant du kan (borde) köpa och göra.

Jag är dagligen fascinerad över att min hjärna inte sprängs, men framför allt är jag förundrad över att det inte sker hos ungdomarna. Ja, nu ska jag skriva om den yngre generationen, trots den överhängande risken att framstå som en gubbe (det är inte ett kön, det är en mentalitet). Och jag ska utgå från en tes om dagens unga: att de är besatta av sina mobiler – och därmed tråkiga och oengagerade.

De är digital natives: den första generationen som har växt upp med internet som en del av vardagen.

Gen Z – de som är födda cirka 1997–2012 – är unikt insyltade i det digitala dårhus som samtiden är. De är digital natives: den första generationen som har växt upp med internet som en del av vardagen på ett sätt som äldre generationer inte har.

Jag brukar skoja med min elva år äldre sambo att det som gör att vi kan vara tillsammans är att jag är född på rätt sida brytpunkten och vi därför har gemensamma referensramar. Kontrollfråga: Vet du vad en diskett är? Om bara en i förhållandet vet det måste man tyvärr göra slut.

Gen Z:s onlinenärvaro kantas av kopiösa mängder innehåll om kropp och utseende, något som påverkar framför allt tjejer negativt. Många exponeras för våldsamt innehåll från tidig ålder: 15 procent av svenska 9–12-åringar har utsatts för det.

Dessutom är sociala medier-plattformarna sprängfyllda av köphets. Till exempel kunde Naturskyddsföreningen nyligen visa att var tredje inlägg på Instagram uppmanar till köp. Köptriggers – såsom en klocka som visar när erbjudandet tar slut, eller meddelanden om att produkten snart säljer slut – är vardagsmat.

Och ja, Gen Z har högre skärmtidssnitt än de äldre åldersgrupperna. Men att de skulle vara unika i sitt beroende är faktiskt inte helt sant. I de flesta åldersgrupper använder nästan alla internet dagligen och det globala skärmtidsnittet är 6,45 timmar/dag – förvisso lägre än Gen Z:s 9 timmar, men likväl högt.

Mer intressant att titta på, menar jag, är inställningen till tiden online – till exempel på vilka som är mest benägna att vilja minska sin skärmtid. Ja, du gissade rätt: Gen Z.

I Mediemyndighetens undersökning ”Ungar och medier” från 2023 svarade 50 procent av tonåringarna att de tycker att de använder mobilen för mycket. Många unga är positiva till förslag som mobilförbud i skolan och åldersgränser för sociala medier (S vill ha 15-årsgräns, regeringen vill utreda).

Längtan efter trygghet mynnar ut i alla möjliga saker.

En längtan bort från det uppkopplade livet syns också i den växande rörelsen ”The offline club”, som är precis vad det låter som: ett community där det ordnas fysiska träffar där mobil och dator inte är välkomna.

Del två av tesen är den om att unga är … tråkiga. Och ja, det ligger något i det. Generation Z tycks i högre utsträckning än tidigare generationer söka trygghet. De festar mindre. De ligger mindre. Färre verkar brinna för något – såväl klimatet som feminismen är ointressant – bortom jakten på just trygghet.

Det rimmar förstås illa med gubbarnas (och tanternas) bild av ungdomen; deras kantades ju av sex, fest och trädkrameri! Jag kan själv drabbas av impulsen att väsa olika varianter av ”carpe diem” till ungdomarna.

Men jag inser också att mina ungdomsfyllor inte ägde rum i en lika uppkopplad tid. Nu tycks många unga undvika festandet av rädsla för att bli uthängda på Snapchat, vilket är fruktansvärt sorgligt. Det är varje ungdoms rätt att göra pinsamma grejer utan att det fångas på bild eller film (på min 16-årsfest stal någon min grannes brevlåda).

Längtan efter trygghet mynnar ut i alla möjliga saker. Soft girls-trenden och killar som bryr sig mer om aktiekursen än alkoholhalten är, menar jag, två uttryck för längtan efter något annat än everything, everywhere, all at once. Att unga vill ha struktur, lugn och kontroll är inte apati, det är självförsvar. I en kaotisk värld försöker man skydda sig själv.

På Tiktok ser jag hur den längtan dras till sin spets när ungdomar skriver att de skulle vilja sitta i fängelse, för att de då, äntligen, skulle få verklig lugn och ro.

Det här tänker jag på när jag nu följer debatten om skärmtid och sociala medier-begränsningar. Ungdomarna verkar ju positiva till förändringarna som diskuteras, det är uppenbart att de längtar bort. Förr flydde man från verkligheten till det digitala, nu vill man göra det omvända.

På Tiktok ser jag hur den längtan dras till sin spets när ungdomar skriver att de skulle vilja sitta i fängelse, för att de då, äntligen, skulle få verklig lugn och ro. Dystopiskt, även om jag fattar att de inte är allvarliga, för något är det ju ett tecken på – och jag vet vad. Jag är ju själv kroniskt utbränd av att leva i ett ständigt pågående flöde.

Frågan är vad de ska fly till, för även om Tidöpartierna nog gärna ser fler unga i fängelse är det knappast hållbart att kasta in dem där för att ge dem lugn och ro.

Och ja, det finns skäl att kritisera sociala medier, även om jag kan tycka att kritiken är för svepande – allt är inte dåligt där, även om techjättarna kan absolut ta mer ansvar, till exempel.

Men kanske borde vi framför allt kritisera ett samhälle som har monterat ned det fysiska till förmån för det digitala. Att Gen Z hänger på internet är knappast något de själva kan ställas till svars för.

De senaste åren har vi kunnat läsa om en krympande kulturbudget, studieförbund som går på knäna och lokalhyror som tvingar föreningar att lägga ner. Det mynnar ut i en minskning av så kallade ”third places”; platser som inte är hemmet eller arbetet, och särskilt sådana som inte förutsätter konsumtion.

Det har resulterat i en samtid som är alltihop, överallt, på en och samma gång – men samtidigt ingenting, ingenstans, inte alls.

I den nya rapporten ”Vid vägs ände?”, framtagen av Studieförbunden i samverkan, Svensk biblioteksförening och Folkbildningsrådet, framkommer att en tredjedel av de svenska studieförbundens lokaler helt eller delvis har stängts sedan 2023. Även kontor och replokaler har blivit färre, och antalet bemannade allmänna bibliotek har minskat.

Dessutom lider många kommuner av brist på idrottshallar, samtidigt som idrottandet har blivit dyrare: kostnaderna för att låta ett barn idrotta i en förening har nästan fördubblats på 20 år. Även möjligheterna till friluftsliv är hotade: länsstyrelserna vittnar om naturreservat som förfaller till följd av minskade statliga anslag.

Jag tänker att det här inte i första hand är en fråga om mobilberoende unga, utan om en fysisk gemenskap som har försvagats och en digital värld som har exploderat. Det har resulterat i en samtid som är alltihop, överallt, på en och samma gång – men samtidigt ingenting, ingenstans, inte alls.

Ungdomarna kommer knappast att protestera när de leds bort från skärmarna. Men de måste ha någonstans att ta vägen i stället.