Och om man utgår från hur dessa ämnen i sig vanligtvis gynnar höger eller vänster i debatten, så är det ju en förödande dominans för de ämnen som traditionellt mest är högerns hjärtefrågor.

Det betyder inte att de ämnen som dominerat i olika slags media behöver gynna det ena eller andra partiet, även om det sedan månader tillbaka tack och lov går dåligt för regeringspartierna. Socialdemokraterna har således varit mer synliga i medierna än tidigare.

Men det är detta med de ämnen som dominerar! När redaktioner och poddare varje dag väljer att ta upp eller prata om skjutningar, militära satsningar (till och med bedriva en viss vapenromantik), migration och ett utrikespolitiskt tema som praktiskt varje gång sörjer över att det svenska Natomedlemskapet dröjer – ja, då är det ju egentligen en massiv högervåg vi bevittnar i allt politiskt rapporterande och diskuterande.

När exempelvis militära frågor kommer i förgrunden gynnar det nästan alltid högern och vad S eller V än säger i den frågan så kommer högern alltid att kunna bjuda över. Och varje skjutning leder till att idéer om hårdare tag diskuteras.

Just nu har vi alltså en situation där vänstersidan i svensk politik är starkare och större än högersidan. Men trots det växer känslan av – och kanske också bevisen för – att det istället är ett politiskt högerklimat som nu fördjupas. Det är ju högerämnen som allra mest diskuteras! Att sjukvård, skola och omsorg knappt är med överhuvudtaget på det där opinionsföretagets lista över vilka ämnen som det snackats mest kring sedan årsskiftet, är faktiskt helt otroligt.

I slutändan går det knappast att dra någon annan slutsats än att den samlade mediala intelligentian helt enkelt föredrar att tala om de här ämnena och undviker att på allvar ta itu med frågorna kring välfärden.

Vi såg det senast när författaren Lena Andersson skrev ut sin vanliga liberala – ja, hon är idépolitiskt i det närmaste en hårdhänt nyliberal – krönika och alla medier girigt kastade sig över ämnet. Varför? Därför att det rymde en medialt tacksam moralisk fråga: Är föräldrarna dåliga på att ge sina barn dräglig mat?

Därmed försköts intresset från den fördelningspolitik och de välfärdsfrågor som nu skulle behövas mer än på mycket länge, till en moralfråga om hur enskilda individer beter sig. Eller: Hur illa vissa föräldrar påstås sköta sig. Och det där är mycket, mycket roligare för alla medier att ta upp, än låt oss säga den nedskärningsvåg som nu börjat svepa över landets kommuner. Den är – tråkig att rapportera om.

Medierna speglar inte bara. Medierna utgör en egen produktivkraft i detta kapitalistiska samhälle. Medierna är en bransch, med avkastningskrav. Medierna är en del av uppmärksamshetsekonomin. Medierna är i mycket hög grad också styrda av medelklassens syn på saker och ting samtidigt som branschens chefer sociologiskt tillhör övre medelklassen.

Detta kritiska perspektiv kan utsägas trots att det vimlar av fantastiska journalister och redaktioner i det här landet som varje dag gör massor av bra jobb. Men ändå: Hela denna mediala verksamhet ingår i ett marknadssystem som tenderar att rikta uppmärksamheten åt vissa håll, och inte andra. Det enda som i långa loppet kan motverka mediedominansen är växande sociala rörelser, där de egna hjärtefrågorna styr.

Nu sveper den ekonomiska krisen över kommuner och regioner. Regeringen väljer att inte göra något alls för att begränsa den. Skolorna, vården och omsorgen kommer om ett år att fungera betydligt sämre än idag.

I bästa fall får vi framöver se medier som skärper sig och börjar ta upp mer av sådana frågor, än om den senaste militäruppvisningen på Gärdet eller ännu en intervju med en bekymrad justitieminister som inte har ett ord att säga om sambandet mellan kriminalitet och nedrustad välfärd.

Ännu bättre vore det naturligtvis om alla de som nu oroar sig för utvecklingen tar till gatorna, går på möten, aktiverar sig, strejkar, krånglar och är olydiga.