Gunnar Rundgren: Seriekrock i jordbrukspolitiken

När vi slog till och köpte den lilla gård vi brukar och bor på, hade den mer mark än vi egentligen behövde för odling av grönsaker och frukt. Vi räknade med att någon bonde i de angränsande jordbruksbygderna skulle vara intresserad av att bruka den för ett lågt arrende eller gratis. Men det visade sig att våra åkrar var för små och insprängda i skogen för att vara av intresse för de allt större gårdarna med de allt större maskinerna. Att åkrarna ofta översvämmas och att rådjur och vildsvin ser dem som sina smörgåsbord var heller inte till en fördel. Ingen ville ens ha kor eller får att beta på våra marker eftersom det var för mycket jobb. Den sista aktiva produktionen på gården hade upphört redan på 1980-talet, och mycket mark hade växt igen. Det finns en handfull smågårdar i den närmaste omgivningen där förhållandena är likadana. Cirka en miljon hektar åker har övergivits i Sverige de senaste hundra åren. 

Jag tänker på det när jag läser Jordbruksverkets utredning om hur man ska öka produktionen i det svenska jordbruket (se ETC Nyhetsmagasin nr 44, 2025). Det finns mycket att säga om utredningens förslag, men låt mig fokusera på den övergripande inriktningen på ökad produktion. Den ska åstadkommas med en kombination av ökad avkastning och genom att övergiven åkermark tas i bruk. 

Att öka åkerarealen krockar med den ökade exploateringen av åkermark för andra syften, som solparker, logistikcenter, bebyggelse och vägar. Men än mer krockar det med minst två förslag som lagts av flera klimatpolitiska utredningar: Att stora existerande arealer åker som anlagts på våtmarker ska återvätas och att skog ska planteras på övergiven åkermark, just den mark som ska odlas upp igen enligt Jordbruksverkets förslag. Nyodling av åker som växt igen med skog står också i strid med EU:s avskogningsförordning. Det andra alternativet för ökad produktion genom högre skördar står i konflikt med minskad miljöpåverkan från jordbruket, ökad biologisk mångfald i jordbrukslandskapen och EU:s mål om 25 procent ekologisk produktion. 

En ökad självförsörjningsgrad av livsmedel och ett robustare livsmedelssystem är väsentliga för vår livsmedelssäkerhet och välkomnas även ur en rad andra perspektiv. Men de leder till ökade kostnader som ska tas ut på priset i butik eller av skattemedel. Och vi ser ju hur ökade livsmedelspriser leder till ramaskrin. 

Det håller inte att fortsätta tro att vi kan äta hur många snuskigt billiga kakor vi vill och ändå få inbakat god miljö, klimat, djurskydd, arbetsmiljö, en levande landsbygd och vackra landskap. Vare sig ökad forskning eller fler utredningar kommer att lösa upp dessa målkonflikter. Politiken behöver ta tag i dem, göra dessa målkonflikter synliga istället för att låtsas att det med magi går att trolla bort dem. Ja, egentligen behöver medborgarna också göra det, eftersom det till syvende och sist handlar om vad vi människor tycker är viktigt. 

I den processen är det också mycket viktigt att utveckla politiken utifrån verkligheten för de som brukar marken. Om man tar sin utgångspunkt i faktiska förhållanden för jordbruket ser man att många av förslagen helt enkelt inte är rotade i verkligheten. Det gäller för övrigt också de många påbuden om vad människor ska äta; detaljerade kostråd följs mycket sällan. 

Det är inte brist på marknad eller brist på investeringar som gjort att mycket åkermark har lagts igen, de små gårdarna i skogs- och mellanbygder har konkurrerats ut både av de större gårdarna i de bördigare bygderna och av bönder i andra länder. Till detta har lagts (välmenande) miljö- och djurskyddsregler och kontroller som inte alltid har varit anpassade till de mindre gårdarnas förutsättningar. Dessa marker kommer bara att odlas upp igen om förutsättningarna ändras radikalt, med en helt annan jordbrukspolitik, och med medborgare som är beredda att stödja ett mångsidigt och småskaligare jordbruk både i ord och handling. 

Vad hände med markerna som hör till vår gård? Utöver att vi odlar grönsaker och äpplen har vi nu en liten flock kor som vintertid äter hö från våra låglänta åkrar och som betar restaurerade strandängar på sommarhalvåret. Ekologiskt förstås. Vi tar till och med hö på två av granngårdarna. Kul, men lönsamt är det inte.