Gunnar Rundgren: Seriekrock i jordbrukspolitiken

När vi slog till och köpte den lilla gård vi brukar och bor på, hade den mer mark än vi egentligen behövde för odling av grönsaker och frukt. Vi räknade med att någon bonde i de angränsande jordbruksbygderna skulle vara intresserad av att bruka den för ett lågt arrende eller gratis. Men det visade sig att våra åkrar var för små och insprängda i skogen för att vara av intresse för de allt större gårdarna med de allt större maskinerna. Att åkrarna ofta översvämmas och att rådjur och vildsvin ser dem som sina smörgåsbord var heller inte till en fördel. Ingen ville ens ha kor eller får att beta på våra marker eftersom det var för mycket jobb. Den sista aktiva produktionen på gården hade upphört redan på 1980-talet, och mycket mark hade växt igen. Det finns en handfull smågårdar i den närmaste omgivningen där förhållandena är likadana. Cirka en miljon hektar åker har övergivits i Sverige de senaste hundra åren. 

Jag tänker på det när jag läser Jordbruksverkets utredning om hur man ska öka produktionen i det svenska jordbruket (se ETC Nyhetsmagasin nr 44, 2025). Det finns mycket att säga om utredningens förslag, men låt mig fokusera på den övergripande inriktningen på ökad produktion. Den ska åstadkommas med en kombination av ökad avkastning och genom att övergiven åkermark tas i bruk.