Annie Croona: Jag tror inte på optimism byggd på självbedrägeri

Det händer att jag anklagas för att vara klimatpessimist, eller till och med klimatalarmist. Ibland lyder motiveringen att det går bättre än vi tror i klimatarbetet, ibland att optimism är det enda som fungerar för att människor ska ställa om, ibland en kombination av båda. 

Men det finns ett helt avgörande perspektiv när vi pratar om klimatkrisen: avstånd. 

Ja, det händer bra saker. Jag är fullt medveten om att det på många håll rör sig framåt. Kanske är jag dålig på att lyfta det. Men jag tycker inte att små framgångar ska blåsas upp. Jag vill inte spela med i regeringens falska optimism. Det som avgör om jag är optimist eller inte är avståndet mellan det vi gör och det vi måste göra.

Jag tror också att vi behöver en påminnelse om vad det senare är; att det verkligen är ett måste. 1,5-gradersmålet är inte en random gräns som någon satt på måfå. Det är en nivå som möjliggör för oss att leva ett tryggt och säkert liv på vår enda planet.

Nu ser vi i stället ut att gå mot 2,5 graders uppvärmning fram till sekelskiftet, enligt FN:s miljöprogram Unep. Till sekelskiftet är det 75 år. Avståndet dit är kort, medan avståndet mellan det vi måste göra och det vi faktiskt gör är väldigt, väldigt stort. 

Jag blir därför fruktansvärt provocerad när folk uppmanar mig till klimatversionen av att le lite mer. Och när jag tar del av argument i stil med att vi bara kan motiveras av löften om att få det bättre blir jag konfunderad. Vad är att ha det bättre, om inte en planet som går att leva på?

Det är dessutom en infantiliserande syn på befolkningen: att vi bara kan agera för våra egna kortsiktiga intressen. Och det är närmast en förnedring av det globala syd, som bara kan drömma om ett tillstånd i nivå med det västvärlden åtnjuter i dag. 

Det vi behöver: sju procent per år. Det vi klarar: 0,2 promille (!) – på fyra år.

Ja, det finns stora ojämlikheter även inrikes, och omställningen måste ta det i beaktning, men det betyder inte att vi inte kan tala klarspråk. Tvärtom måste vi tala klarspråk. För eller senare kommer sanningen ändå att knacka på.

Ett annat oroande avstånd är det svenska utsläppsgapet. 

För att vara i linje med Parisavtalet behöver vi minska våra utsläpp med sju procent per år. Som bekant har det gått sådär med Tidöpartiernas ”effektiva” klimatpolitik, men regeringen har betonat att utsläppen snart ska minska – närmare bestämt 2026, enligt statsministern.

Och ja, prognosen visar en minskning från 2022 till 2026. Men den beräknade minskningen är 0,2 promille. Noll komma två promille.

Återigen: avståndet. Det vi behöver: sju procent per år. Det vi klarar: 0,2 promille (!) – på fyra år. Det är ett enormt avstånd, ett enormt misslyckande. Kalla mig pessimist, men det är så verkligheten ser ut.

Det är DN:s Peter Alestig som begärt ut underlaget och noterat den enorma diskrepansen mellan nödvändighet och verklighet. Det är ett underlag som, om man inte jobbar med falsk optimism, kan motivera ett uttalande i stil med "utsläppen varken ökar eller minskar”. Men Kristersson ägnar sig åt just falsk optimism. 

Jag tror så klart också att optimism behövs. Men jag tror inte att den föds ur krystade försök att lyfta positiva nyheter. Jag tror snarare att optimism uppstår när tillräckligt många är tillräckligt införstådda i vad som står på spel, så att den politiska makten känner press att ställa om. 

Fler behöver veta hur det ligger till.

Självklart skulle jag vilja vakna upp och läsa att regeringen storsatsar på att göra det lätt att välja rätt, att de slutar subventionera klimatskadliga aktiviteter, och så vidare. Men jag vet att det inte kommer att hända, inte av sig självt.

Ja, vi behöver systemförändringar. Men hur startas sådana, och av vilka består systemet? Regeringen kommer inte att hålla i taktpinnen och därför måste någon annan göra det. Fler behöver veta hur det ligger till. 

Hur stora avstånden är. Att 1,5-gradersmålet betyder något – allt – och varför det gör det. Och kanske framför allt detta: att alternativet till omställning inte är att ingenting förändras, utan att allt gör det, men snabbare, mer oberäkneligt, och att det sker bortom vår kontroll.

En bred rörelse som inser det och arbetar tillsammans för att ställa om, det andas optimism. Falska bilder av framgång eller röster om att vi borde vara lite peppigare gör det däremot inte.