BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för ... ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

Detta krävs alltså av ett parti som har 6,4 procent av rösterna i senaste opinionsmätningen!

Sedan när blev detta parti hela världens samvete?

Man kunde förstå dessa krav om de kom inifrån partiet, för sådana interndebatter förs inom alla politiska rörelser. Men underligt nog skrivs dessa artiklar ofta av debattörer som inte alls röstar på Vänsterpartiet.

Ett typexempel skrevs för två veckor sedan av Aftonbladets S-märkta ledarsida. Där lyfter Anders Lindberg frågan om hedersvåld i vårt samhälle. Han inleder med att berätta att det är 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin familj, och fortsätter med statistisk som visar att 70 000 ungdomar begränsas i dag i sitt val av partner.

Detta är ju oerhört allvarligt, och man förväntar sig att Anders Lindberg då kommer att kräva konkreta insatser från samhällets sida, och att han kanske har förslag på vad regeringen och kommunerna bör göra utöver vad de gör i dag. Kanske att han skulle diskutera den nationella strategin mot hedersvåld som lades fram 2015 och som innehåller mål för kommuner, myndigheter och kvinnojourer samt en tioårsplan. Är det en bra eller dålig strategi? 

Men nej – han menar alltså att det är Vänsterpartiet som måste ”se” problemet!

Ett av våra minsta partier alltså, som inte ens sitter i regeringen. Detta får en ju att undra: är Anders Lindberg genuint oroad över hedersvåldet – då borde han väl vända sig till makten med sin kritik – eller vill han bara smutskasta vänstern?

Ibland riktas inte ens dessa krav emot vänsterpartiet i sig, utan mot en diffus ”vänster” i allmänhet, som anklagas för att strunta i all världens problem.

Sällan eller aldrig avkrävs Centerpartiet, med ungefär lika många eller fler röster, något ansvar för samhällsutvecklingen i stort. Eller Sverigedemokraterna, tre gånger så stort. 

Men på vänsterns smala axlar ska tydligen världens börda vila.

På samma sätt är det med feminister – hur ofta skrivs det inte att ”feministerna” försummar viktiga frågor, utan att skribenten tänker på att hen själv kan göra något. Vissa verkar tro att feminismen är en myndighet som måste rycka ut i just ens egen fråga, helst redan igår. Att feminister är enskilda personer och små grupper, ofta utan ekonomiska resurser, samt ett parti utanför riksdagen, spelar sällan någon roll. 

Några som däremot alltid undkommer krav på ansvar är Sveriges företag. Jag har letat och letat men aldrig hittat någon artikel som kräver att näringslivet bör ta ansvar för hedersvåld. Trots att de flesta människor arbetar för någon arbetsgivare som rimligen har mer koll på vad de gör än Vänsterpartiet. Inte heller sägs det att näringslivet har ansvar för antisemitism eller flykting-situationen, trots att företag rimligen kunde göra en hel del om de försökte. För att inte tala om klimatkrisen, jämställdheten och folkhälsan – här har företagen kanske den viktigaste rollen.

Nej, detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan. Att undersöka en fråga på riktigt kräver att man tar reda på vad som orsakar ett visst samhällsproblem och vem som har makt att ändra på det. 

Dessutom speglar dessa eviga krav en psykisk-politisk struktur som är mycket intressant. I denna struktur har vänstern rollen av världssamvete och bör vara god. Medan högern och särskilt extrem-högern inte behöver vara det, eftersom man redan vet att de drivs av egoism. Liberalerna befinner sig någonstans mitt emellan. Således går det inte att ställa krav på högern att bry sig om all världens problem. Det går inte att ställa krav på SD att till exempel inte slå människor eller säga fruktansvärda saker om dem, eftersom man ”redan vet” att de inte är humanister. Vänstern däremot, måste göra alla till lags. 

Det här är inget annat än skevt. För så här enkelt är det: där makt finns, där ska ansvar finnas. Ansvar ska utkrävas av den som har mest makt. Det vill säga, av regeringen, de största partierna och de största företagen.