Henrik Jalalian: En död arbetares pension kan gå till en medelklasscharter

Två decennier av högermajoritet i riksdagen sätter onekligen sina spår. Under denna tid har receptet för att vinna val varit att vinna över mittenväljarna, de som står och väger mellan S och M. Detta har ofta tolkats som medelklassväljare (och uppåt) i Stockholms villaförorter.

Denna grupp har gynnats på alla tänkbara sätt – med rut- och rot-avdrag, ränteavdrag, slopad fastighetsskatt och sänkta inkomstskatter. På arbetsmarknaden har möjligheten att arbeta hemifrån gynnat gruppen, då det i praktiken ofta innebär en möjlighet att slippa karensdagar eller rentav förkorta sin arbetstid.

Motsvarande förbättringar för arbetare lyser med sin frånvaro. Det senaste i raden är den höjda riktåldern för pension, som ska vara lika för alla.

Som om allas arbetsliv var likadant. Och lika långt.

I praktiken blir effekten denna – personer i arbetaryrken har fler yrkesverksamma år på arbetsmarknaden men färre år som pensionärer. För att tala klarspråk:

Arbetare dör tidigare. Tjänstemän lever längre. Högutbildade svenskfödda personer lever i snitt sex år längre än de som saknar gymnasieutbildning.

Så om det inte var nog med att de flesta arbetare har lägre pensioner och utslitna kroppar – de får också vara pensionärer under kortare tid. Och som en sista lök på laxen skickas deras pensioner vidare och blir arvsvinster till dem i samma åldersgrupp. Tjänstemännen alltså.

En död arbetares pension kan alltså bli till en charterresa för en tjänsteman. En slags omvänd Robin Hood-effekt som pensionsexperten Mats Wester sa till Ekot.

En enkel lösning på problemet vore förstås att arbetaryrken får en lägre pensionsålder. Inte bara för att kroppen ofta är mer sliten. Utan för att det är rättvist.

Arbetare ska inte ha arbetat fler år men få färre år som pensionärer.