Med havregrynsdoktrinen blir hunger en myt

Ska vi kalla det för Havregrynsdoktrinen? Något i den stilen vore i alla fall ett passande namn för det förhållningssätt som Konsumentverket nu har anammat – och jag återkommer till varför.

Matpriserna har skenat de senaste åren, och frågan har debatterats i spalter och runt middagsbord. Och det är ju inte bara maten som blivit dyrare, utan allt. Levnadskostnaderna har skenat, lönerna har inte hängt med.

Det har, förstås, gjort redan utsatta grupper ännu pressade. Enligt Rädda barnen levde 276 000 svenska barn i ekonomisk utsatthet 2023. Flera skolor har larmat om att barnen inte äter ordentligt eftersom föräldrarna inte får kalkylen att gå ihop.

De allra flesta har reagerat med bestörtning på den här utvecklingen. Men inte alla.

Författaren Lena Andersson skrev till exempel i en uppmärksammad text i Svenska Dagbladet att det i princip är en myt att svenska barn går hungriga. Hennes argument – därav begreppet Havregrynsdoktrinen – var att havregryn är snorbilliga och att det därför inte går att tala om att maten är för dyr.

Det är föräldrarnas fel om barnen går hungriga, menade Andersson, eller möjligen Socialdemokraterna, eftersom de styrt landet i två mandatperioder innan Tidöpartierna tog vid (att flera budgetar under S-ledd regering varit helt eller delvis borgerliga nämndes inte).

Anderssons nedlåtande ton ackompanjeras av motstridiga resonemang. I ett stycke skriver Andersson att priset på paprika är irrelevant för diskussionen, eftersom barn inte äter sig mätta på paprika. I ett annat tipsar hon däremot om bönor, linser och kikärtor, ”som i torkad form kostar så lite att det blir orimligt att hävda att pengar saknas”. Är det verkligheten som ska styra eller inte?

Hon landar uppenbarligen i att man bör strunta i hur verkligheten ser ut, och nu verkar Konsumentverket ha gjort samma sak. De har anammat Havregrynsdoktrinen.

Många reagerade nog positivt när de läste rubrikerna för några veckor sedan: matkostnaderna väntas minska rejält nästa år. Halleluja! Matjättarna och regeringen tar sitt ansvar! Men det handlar inte alls om att matkedjorna sänker priserna, och bara marginellt om den tillfälligt sänkta matmomsen. Den muntra prognosen kan framför allt tillskrivas Konsumentverkets uppdaterade sätt att räkna.

Den nya beräkningsmodellen grundar sig på ett antagande om att vi blivit mer stillasittande och därför behöver mindre mat. Den matsedel som tagits fram som exempel tar även hänsyn till Livsmedelsverkets nya kostråd, som bland annat förordar mindre kött.

Här behöver vi skilja på rekommendation och prognos. Rekommendationer handlar om hur vi uppmuntras att äta. Prognoser handlar om hur vi faktiskt kommer att äta. Det är två mycket olika saker – och Konsumentverket verkar ha blandat ihop begreppen.

Sparekonomen Sharon Lavie säger till TT att Konsumentverkets matsedel inte är realistisk, utan snarare låter som önsketänkande. Myndigheten presenterar prognoser för en hypotetisk familj, inte en verklig – och det finns inte mycket till svängrum.

Matsedeln har få inslag av sådant som barnfamiljer lutar sig åt för att få ihop såväl ekonomin som tiden: köttbullar, fiskpinnar, falukorv. Man kan – som Livsmedelsverket – förespråka en annan kosthållning. Men det är så här verkligheten ser ut, och det är den Konsumentverket ska utgå från.

Det här är inte bara formalia. Schablonen för hushållets utgifter används bland annat som underlag när regeringen fattar beslut om riksnormen för försörjningsstöd. Om beräkningen är orealistiskt låg riskerar alltså de som lever på marginalen att få för lågt ekonomiskt bistånd.

Att statens beräkningar grundar sig i ett liv som ingen lever, och inte heller har förutsättningarna att leva, gör inte att problemen försvinner, utan att de utsatta får betala ett ännu högre pris.

Här, i denna idealiserade matematik, enas Lena Andersson och Konsumentverket, och vi får Havregrynsdoktrinen. Där är människor bara siffror i ett kalkylblad – och sådana känner ingen hunger.