Annie Croona: Sveriges svar om Eurovision är pinsamt undfallande

Ibland har man rätt, ibland har man fel, lev med det, sjunger Sveriges kanske främsta låtskrivare Markus Krunegård. ”Det blir inget Israel i Eurovision nästa år”, skrev jag i våras – kanske mest för att manifestera, för så borde det bli, men likväl: jag hade fel. 

Eurovision-arrangören EBU har alltså meddelat att Israel tillåts delta i tävlingen nästa år, trots massiva protester. Argumenten för Israels medverkan kretsar kring att tävlingen är opolitisk, och att Eurovision – med sin slogan ”United by music” är tänkt att ena, inte splittra. 

Det är, minst sagt, naivt. Vad som är politiskt eller inte avgörs inte av en slogan eller en policy, utan av faktiska handlingar. Det är inte ”neutralt” att låta ett land vars ledare utreds för folkmord att delta; det är tvärtom mycket politiskt.

Idén om att det är tv-bolag och inte regeringar som tävlar motbevisades med råge.

I fjol visade det sig att Israels regering sjösatt en massiv PR-kampanj för att fiska röster på sitt bidrag i tävlingen. Idén om att det är tv-bolag och inte regeringar som tävlar motbevisades med råge. Inte heller detta fick EBU att porta Israel. Nu skriver israeliska public service-bolaget Kan på Facebook: ”Eurovision 2026, we're on the way”, ackompanjerat av en israelisk flagga.

Några länder gick genast ut och meddelade att man bojkottar tävlingen: Irland, Nederländerna, Spanien och Slovenien. Men Sverige? Nej, här bojkottas inget. Och argumentet grundar sig inte bara i det naiva ”Eurovision är opolitiskt”, utan i något betydligt värre än så. 

Det är fortfarande tillräckligt många länder som är med, säger SVT-chefen Michael Österlund till Aftonbladet – och därför tänker också Sverige delta. Det är ungefär att säga ”vi är emot folkmord om tillräckligt många andra är det – där är vi inte än”. 

Lyckligtvis tänker inte alla länder att ansvaret ligger någon annanstans. Man börjar bli van vid att skämmas över Sverige.