Den som mottar brevet är Telma Uribe, en av svenska Adoptionscentrums representanter i Chile. Det är 80-tal och polisen har börjat upptäcka att något underligt försiggår. Barn tas från sina föräldrar och säljs till adoption utomlands. Blickar börjar riktas mot den svenska verksamheten, där Uribe ingår i ett team av socialarbetare som tillsammans med Anna Maria Elmgren, Adoptionscentrums långvarige anställda, letar reda på barn och förmedlar till adoption i Sverige. Till sin hjälp har de uppsökare som letar reda på fattiga kvinnor, barnmorskor, domstolar som kan stämpla papper. Och de svenska myndigheterna? De ställer inga frågor.
Efter 40 år ligger nu korten på bordet. Att det har pågått en människohandel mellan Chile och Sverige är klarlagt i den statliga utredning som nyligen godkänts av det chilenska parlamentet. Den konstaterar att det står utom allt tvivel att det funnits ett nätverk som stulit barn från sina mödrar för att skicka dem vidare till adoption i Sverige, och att svenska och chilenska staten båda bär ansvar. 650 fall undersöks och fler kan tillkomma.
Det är en fruktansvärd härva som rullas upp. Det vanligaste förfarandet, skriver utredningen, var att barnet stals direkt efter förlossningen när modern var omtöcknad. Hon fick höra att barnet dött och att dess kropp skulle användas till ”vetenskap.” Mödrar berättar att då de frågat efter sina barn har de örfilats av läkare som skrikit: ”Ställ inte till med en skandal! Ditt barn är dött, förstår du inte!” En annan metod var att pressa modern att lämna ut sitt barn. En guide till socialarbetare som gavs ut av Adoptionscentrum och Allmänna Barnhuset 1979 uppmanar att ”inte låta modern amma” då amning kan skapa en kontakt som försvårar adoption. Vidare sägs att modern bör informeras om att hennes barn kan riskera att dö eller hamna i fattigdom om hon inte adopterar bort det.
Inga domar har fallit än, men de inblandade utreds för människohandel. Det gäller sjukhuspersonal, socialarbetare och Adoptionscentrums anställda, men även Sas granskas i utredningen, då de transporterade barnen och hade speciella avtal där flygvärdinnor tog hand om de stulna barnen under resan.
Det här är en av årtiondets stora skandaler. För de mödrar som nu får veta att deras barn lever, och för de nu vuxna svenskar som får veta att de blivit offer för människohandel, är det naturligtvis mycket omtumlande. Som en av dem, Daniel Olsson, säger:
”Det första jag sa när jag fick höra det var att jag har vetat någonstans att något varit fel. Jag har burit på en extrem sorg hela livet.... När jag träffade mamma var det som att slå på strömbrytaren. Jag har levt i 40 år och tittat på livet genom ett sugrör.”
Hans syster, Maria Diemar, som är aktiv i Chileadoption, säger att det är smärtsamt att ingen från Sverige har tagit ansvar för människohandeln eller ens velat erkänna den. ”Många av oss bryter ihop, våra liv har varit baserade på en lögn och ingen myndighet kan ens säga att det har hänt!”
Nej, ingen svensk minister eller myndighet har erkänt att Sverige varit inblandat i brott. Den enda som uttalat sig är socialminister Lena Hallengren (S), som sagt att ”det är mycket beklagligt för alla parter som kan beröras”, att internationella regelverk kring adoption inte fanns på plats förr i tiden och att de inte ämnar göra något utan följer utredningen i Chile.
Varför ska en socialminister ha hand om brott som människohandel? Och är verkligen ”beklagligt” rätt ord när hundratals svenska medborgare stulits från sina mödrar?
Dessutom stämmer inte bilden att det var något slags vilda västern på 70- och 80-talen, då det var normalt att stjäla spädbarn och förfalska papper, till skillnad från idag då vi är civiliserade. Det fanns tydliga och klara regler i Chile: ett barn som överges får inte fosterhemsplaceras förrän efter fyra månader, och alla släktingar ska kontaktas först. Adoption får inte ske förrän efter två år.
Detta struntade de svenska myndigheterna i. Beslutet kunde fattas på en dag, barnet sattes på ett flygplan och vid ankomsten var pappren redan ifyllda och förberedda. Barnen hade redan fått ett svenskt namn innan adoptionen var genomförd. Våra tingsrätter hörde aldrig mammorna eller papporna och följde på så sätt inte heller svensk lagstiftning.
Det minsta vi kan göra nu är att utreda vår roll i människohandeln. De ansvariga måste ställas till svars och brottsoffren måste få skadestånd. Vänsterpartiet och Centerpartiet har lyft frågan i riksdagen, vilket är en början, men de andra partierna är tysta.
Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att Sverige ser mellan fingrarna med surrogatindustrins verksamhet – vi har en historia av att köpa fattiga kvinnors barn.
