Att se industrisatsningarna i Sápmi som ett uttryck för en ny grön kolonialism är kanske obekvämt – men nödvändigt. Det blir tydligt när Amnesty nu släpper en rapport om Sápmi och slår fast att Sverige, Norge och Finland kränker samers mänskliga rättigheter.
Det är ovanligt att Amnesty släpper en rapport om vårt närområde. Att man dessutom kan visa på upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter borde få svenska politiker och debattörer att agera.
Tyvärr ser vi en utveckling i motsatt riktning. Så sent som i höstas, i samband med att Bokmässan i Göteborg hade Sapmi som tema, aktualiserades frågan (bland annat här i Dagens ETC).
Bakgrunden var hur hedersgästerna möttes med rasism och historielöshet under programpunkten ”Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?”.
Peter Wennblad på SvD:s ledarsida passade på att anklaga Sanningskommissionen för det samiska folket, en statlig utredning som tillsatts efter hemställan av Sametinget, för politisk historierevisionism.
I förordet till den nya rapporten sätter Per-Olof Nutti, ordförande för Samerådet, fingret på hur exploateringen av Sápmi genom den gröna omställningen gett oss ett nytt namn på en gammal metod. Kolonialiseringen byter namn – men resultatet blir detsamma.
I omställningens namn vill vinstdrivande företag utarma markerna, med fina ord om grön omställning som täckmantel. Det hela görs med formeringar om att tjäna mänskligheten. Gruvbrytning läggs fram som något moraliskt gott – det handlar ju om en fossilfri framtid!
Amnestys rapport, vars titel på svenska blir ungefär ”Rättvis omställning eller grön kolonialism”, lägger fokus på samernas rätt i egenskap av urbefolkning.
På många punkter slår rapporten fast sådant som vi redan vet: att klimatförändringarna inte bara är en miljökris, utan också ett hot mot livet vi lever. Man konstaterar att övergången till förnybara energikällor måste ske både rättvist och vara förenlig med mänskliga rättigheter – men så är inte fallet.
Klimatkrisen är ett dubbelt hot mot Sápmi och samiskt liv: dels genom hur klimatet förändras, med påverkan på väder och ekosystem, och dels genom satsningar på grön energi, vars industrietablering och råvaruutbrytningar riskerar att påverka närmiljön negativt.
Principen om fritt och informerat förhandssamtycke, något som fastställs i FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter, är central. Ingen exploatering av mark för gruv- eller energiindustri ska ske utan hänsyn till detta samtycke, men ändå görs det – exempelvis i den planerade nickelgruvan västerbottniska Rönnbäck.
Kanske ringer det en klocka kring just Rönnbäck? Det var nämligen den planerade gruvan där som fick FN att 2020 fälla svenska staten för rasdiskriminering. De riktade även kritik mot att samiska intressen inte tagits med i beräkningen, och menade att gruvtillståndet behövde ses över. Men kritiken har inte lett till några åtgärder.
Amnestys rapport visar att det saknas juridiska garantier som säkerställer samiskt inflytande och man listar en rad saker som behöver åtgärdas. Bland annat måste samiska intressen juridiskt stärkas, och det på alla nivåer av beslutsfattande. En annan punkt rör att alla tre länder – Sverige, Norge och Finland – bör anta nationella planer för hur FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter ska implementeras.
Men i stället för att göra upp med Sveriges koloniala historia ser vi hur formuleringar om hållbarhet blir till ett moraliskt rättfärdigande av fortsatt förtrycks av Europas sista urfolk. Det är en klen tröst att rapporten pekar på hur systematiskt förtryck faktiskt kan motarbetas, för det krävs att lagstiftande församlingar har en ambition att förändra politiken – och det är en ambition det råder akut brist på.