Så är det naturligtvis inte.

Tvärtom anpassar sig den gemensamma ekonomin till befolkningen. När vi blir fler behövs också fler som arbetar. Då växer ekonomin och möjligheten till bättre service. Motsatsen, minskande befolkning, skulle slå hårt mot välfärden.

De stora partierna på båda sidor om blockgränsen brukar vara överens om att välstånd inte är ett nollsummespel utan att tillväxten ökar med fler som arbetar. Den politiska konflikten handlar då om hur fler människor ska få möjlighet att bidra och hur välståndet ska fördelas. Men, som Åkesson säger, Sverigedemokraterna präglar nu det offentliga samtalet.

Så går det när en ”släpper in dem i rummet”. Ingen rörelse med Sverigedemokraternas ideologi och agenda har någonsin haft ambitionen att delta i något demokratiskt samtal där inne i rummet. De vill bara komma in för att ta över det. Det finns ingen anledning för oss som tror på demokrati, oavsett övrig politisk hemvist, att öppna dörren för en antidemokratisk och människofientlig rörelse.

Inte bara i migrationspolitiken har Sverigedemokraterna riggat spelplanen. När dörren är öppen sätter de upp nya regler för formulering av nära nog varje samhällsproblem. De sprider sitt underliggande hat så effektivt att alla snart vet att ”invandring” är svaret på varje problem. Varför är pensionerna inte högre? Vad är otrygghet? Varför lägger vårdcentralen ner? Vad du än ser som samhällsproblem, finns ett parti som har ett enkelt svar och en idétradition som för tankarna till att de också ruvar på en slutgiltig lösning.

Det är frustrerande för de demokratiska partierna att ett efter ett bli omsprungna av ett parti som vinner på att vara så skrupelfritt och tendentiöst. Enkla lösningar har fördelen att de är just enkla och avkräver alla andra att förhålla sig.

Jag kan förstå lockelsen från demokratiska partier i att vilja ”städa bort” Sverigedemokraternas paradgren, lägga sig nära i egna förslag i hopp om att få utrymme att prata om andra frågor. Problemet med det är två. För det första kan ett parti som Sverigedemokraterna alltid gå ett steg längre, vara än hårdare. För det andra bidrar då de demokratiska partierna till att förstärka den mentala bilden av invandring som problem.

För bara några år sedan pratade vi om att det var trångt i den politiska mitten. Sedan vi släppte in Sverigedemokraterna i rummet har det blivit himla trångt nere i det politiska Tan-träsket. Allt oftare känner sig även demokratiska och värderingsliberala partier nödgade att signalera tradition, auktoritet och nationalstat för att vara relevanta i det politiska samtalet.

De som skrek sig hesa om odemokratiska fasoner när dörren var stängd har nu tagit sig in. Med önskvärd tydlighet syns att deras ambition inte var samtal. De vill styra dagordningen fullt ut.

Visst kan jag då och då attraheras av en Gal-Tan-debatt. Den är så enkel. Bara värderingar och idéer, helt utan att behöva ta ansvar för bevekelsegrunder och materiella förutsättningar i människors vardag. Men jag vill hävda att så länge vi lever i ett samhälle med ett ekonomiskt system som idag, är konflikten mellan arbete och kapital den allt jämt viktigaste. Den riktigt viktiga konflikten är alltså fortsatt på höger-vänster-skalan.

Att demokratiska partier klafsar runt i Tan-träsket kan med lite god vilja ses som att de försöker återvinna väljare där glättiga opinionsinstitut och känsla säger att väljarna finns. Men det är att ge upp att inte ta den riktigt viktiga konflikten om hur makten och välståndet ska fördelas. Det gör både Socialdemokraterna och Moderaterna sämre. Och ju sämre de är, dess då bättre framstår Sverigedemokraterna. Det visar veckans opinionsundersökningar skrämmande tydligt.

Enda sättet att återta rummet är att fylla det med riktig politik. Om Socialdemokraterna och Moderaterna bryr sig mindre om att positionera sig i relation till Sverigedemokraterna kan de tillsammans återföra samtalet till förslag för framtiden med en tydlig höger-vänster-konflikt.

Så kan unken brunhöger vädras ut ur det offentliga rummet.