Henrik Jalalian: Simona Mohamsson höll Liberalernas sista Almedalstal någonsin

Jag har tagit för mig av reklamprylar från Liberalerna under dagen i Visby.  De kan bli värda något en dag. På samma sätt som gamla klenoder från Titanic idag säljs för betydande belopp.

Det var nämligen en historisk kväll, då Simona Mohamsson höll Liberalernas sista Almedalstal någonsin från den stora scenen. Nästa gång en liberal håller tal under politikerveckan kommer det ske på något torg med en megafon, inför de närmast sörjande.

Det vilade något tragiskt över det hela.  På första raden satt arkitekterna bakom SD-samarbetet och såg ut som att de var på väg mot sin egen avrättning. Men jag såg inte särskilt många andra man kände igen. Inte ens Liberala Ungdomsförbundets (LUF) ordförande Anton Holmlund syntes till, trots att det är brukligt att ungdomsförbundet talar innan partiordföranden. LUF kampanjvägrar.

Hur var det sista talet då?

Framförandet gick inte att klaga på. Simona Mohamsson har en vana att låta klämkäck och glättig, vilket skär sig mot partiets prekära läge. Lite som en mood manager som ovälkommen dyker upp på en begravning.  Men denna gång kändes tonträffen mer träffsäker. Jag tror helt enkelt det passar henne bättre att tala än att bli intervjuad.

Innehållet skvallrar däremot med all önskvärd tydlighet om varför partiet går så uselt. Medan KD och delvis M försöker distansera sig från det uppenbart misslyckade beslutet att lova ut ministerposter till SD, har L målat in sig i ett hörn. Simona Mohamsson höll krampartat fast vid samarbetet, försvarade det, i ett närmast desperat vädjande om stödröster.

Hon inledde med att prata om sig själv och hur en tjej kan växa upp i lilla Överlida, med föräldrar från Libanon och bli utbildningsminister i Sveriges regering. Detta hade kunnat bli intressant men hon utvecklade inte erfarenheten.

Istället var resten av talet nästan en parodi på ett borgerligt parti som på ett närmast klientelistiskt vis försöker vinna röster från bemedlade villaområden. Högerpartier brukar i vart fall under valår låtsas att de bryr sig vanligt folk.

Men ämnesvalen för Liberalernas sista tal var barn som har det för lätt i skolan, att vi behöver fler miljardärer, hemstädning, lättare att bygga en brygga vid sommarhuset och att det ska löna sig mer att utbilda sig till ingenjör, läkare, jurist och IT-utvecklare. Det låter som ett skämt men det är sant.

Hon målade upp en skräckbild av om de rödgröna vinner valet, det fiktiva paret Malin och Erik som fått det bättre under Tidö fick illustrera.

”När Malin och Erik kommer hem ska det skuras golv och putsas fönster. RUT har nämligen avskaffats av finansminister Nooshi Dadgostar.”

Vilken skräck som väntar Sverige. Tänk att behöva städa när man kommer hem efter jobbet! Vi måste rädda Malin och Erik!

När talet närmade sig sitt slut började högljudda måsar cirkla som gamar runt scenen, som de gör när de väntar på rester från fiskebåtar. De kanske också kände på sig att Liberalerna var nere för räkning.

Mohamsson avslutade med att säga att trodde på ett Sverige som ”vill mer” och det vill ju alla men gärna utan Liberalerna. Talet var inte den game changer partiet nu desperat hade behövt.

Romina Pourmokhtari gick upp på scenen med en blombukett och de tog emot applåderna tillsammans. I ett annat läge hade det kanske setts som ett försök att sno åt sig stjärnglansen men jag uppfattade det faktiskt som något vänligt, en kollegial gest. Hon ville inte att Simona skulle behöva stå ensam.

De stod där tillsammans i samma hopplösa situation, med samma svikna värderingar bakom sig och log mot kamerorna. Ministrarna på första raden log krampaktigt tillbaka, som om det satt fiskekrokar i mungiporna.

Det var det sista Almedalstalet från partiet som var med och införde rösträtten och jag var på något sätt glad att de i alla fall hade varandra.