Somar Al Naher: Sveriges andra VM-lag heter Irak - men det märks knappt i media

Många kanske inte vet det, men Sverige har faktiskt ett andra lag i VM. Det heter Irak.

En femtedel av VM-truppen har svenska rötter. Landet är så sargat av fyra decenniers krig och terrorattacker att nästan hälften av spelarna kommer från diasporan i Europa. Att Sverige har en särskild plats i den berättelsen märks på irakiska supportrar på sociala medier, där är svenska flaggan alltid närvarande.

Här hemma däremot märks den kopplingen nästan inte alls. Visst, de nördiga fotbollsajterna och Sportbladet lyfter relationen. Men i den övriga medierapporteringen är det sorgligt tyst.

Lejonen från Mesopotamien, som laget kallas, har kämpat sig fram på ett sätt få andra landslag har behövt göra.

Ta Aymen Hussein som gjorde ett mål mot Norge. Han är född i Kirkuk i norra Irak. Hans pappa dödades i en al-Qaida-attack 2008 och sex år senare kidnappades hans bror av terrorsekten IS. Än idag har familjen inte hittat brodern.

För Hussein blev fotbollen en väg ut ur sorgen, en källa till både hopp och glädje.

Många känner igen sig i hans bakgrund. Så när han gör mål blir det som tidningen The National skriver “The goal that healed a nation". Målet som läkte ett land.

Eller kanske var det Ali Al-Hamadi, en av hjältarna bakom VM-platsen, som sa det bäst: ”Jag tror inte att folk förstår hur mycket vi har gått igenom som folk och som nation. Det finns en anledning till att vi alla bor utomlands – våra familjer var tvungna att lämna för att ge oss en bättre framtid. Att få komma tillbaka och ge glädje till miljontals människor … det är därför vi älskar fotboll.”

Men att det tog 40 år för Irak att komma tillbaka till VM handlar inte bara om krig. Den fruktade diktatorsonen Uday Hussein dödade bokstavligen fotbollen.

På 1980-talet bestämde sig Saddam Husseins äldste son för att ta över det folkkära landslaget, trots att han inte kunde något om sporten. Orsaken var att han var en uttråkad och bortskämd psykopat.

Uday hade en idé om att ju mer man misshandlade spelarna desto bättre skulle de bli. Därför gjorde han om irakiska Olympiska kommitténs högkvarter till tortyrkammare. En förlust mot Bahrain ledde till att sju spelare låstes in, de fick stå upprätt i två dygn i en trång järnkista med spikar längs ena sidan.

En annan förlust, mot Sydkorea, ledde till att hela laget – inklusive läkare och ledare – fängslades på hemlig ort. De rövades bort så fort planet landat på irakisk mark och hölls borta i flera veckor.

När fotbollsjournalisten Erik Niva nyligen reste till Irak för att göra reportage om landets fotbollshistoria beskrev han situationen så här: ”Under mitt liv med fotboll världen över har jag aldrig hört talas om en fotbollsgeneration som varit mer utsatt än den irakiska under 90-talet – att regelbundet plocka in spelare och tortera dem för att de missat en straff.”

Generationerna som kom efter reste sig mot alla odds.

Dagens landslag är multietnisk. Den kurdiska och assyriska flaggan samsas med den irakiska.

Man ska inte vara naiv och tro att fotbollen kan lappa ihop vad som är politiskt trasigt. Men den kan statuera exempel på vad som är möjligt.

Om Gud hade ett finger med i spelet när Irak tog sig till VM undrar jag om han tog tillbaka det när laget hamnade i den svåraste gruppen.

"Dödens grupp", som den kallas. Här finns Senegal, Norge och Frankrike. Norge har de redan mött och förlorat mot med 4–1. På måndag står Kylian Mbappés Frankrike för motståndet.

Irak kommer sannolikt inte att gå särskilt långt i turneringen. Men det spelar ingen roll. Laget har redan besegrat något betydligt svårare.

Fyrtio år av krig, diktatur och smärta.