Somar Al Naher: Nazismen är fortfarande Almedalens blinda fläck

Nordiska motståndsrörelsen, NMR, har fått tillstånd att vara på plats under Almedalsveckan. De ska stå utanför området med ett bokbord. Trots att organisationen är betydligt svagare än för några år sedan väcker närvaron obehag.

Och det är lätt att förstå varför. NMR har en lång historia av hot, våld och trakasserier under politikerveckan. Dessutom handlar det inte bara om en enskild grupp. Almedalsveckan lockar varje år en rad aktörer från ytterhögern. Några ägnar sig åt att filma, hänga ut och förfölja människor de ogillar.

För mig är det här en högst konkret erfarenhet. Min familj har bott på Gotland sedan 1990-talet och vi har alltid gått ner till Almedalen för att lyssna på talen. Men det är också en vecka då vi inte går ensamma i Visbys gränder. Det är en vecka då de gotländska nazisterna får förstärkning från fastlandet.

I många år har jag bråkat med Region Gotland och ledningen för Almedalsveckan för att de inte tagit hotet från ytterhögern på allvar. Tyvärr är det som i övriga samhället: det som främst drabbar minoriteter blir sällan en prioriterad fråga. Fick man stryk av nazister fick man ofta skylla sig själv – då måste man väl ha varit vänsterextremist.

Förr blev sådant knappt ens nyheter. Det sågs som ett problem för människor i periferin: mörkhåriga, vänsteraktivister och feminister.

Den kanske tydligaste bilden av den inställningen kom 2018.

När Almedalsveckans dåvarande projektledare Mia Stuhre skulle beskriva NMR trakasserier sa hon:

– Det var en del incidenter vilket är väldigt tråkigt och beklagligt. Det ska dock sägas att det förekom provokationer från båda sidor, även från den "goda" sidan.

Först efter mordet på Ing-Marie Wieselgren 2022 förändrades tonen. Gärningsmannen hade under flera år varit aktiv i sammanhang kopplade till NMR. Han tecknade stödmedlemskap, skrev artiklar på organisationens hemsida och deltog så sent som 2018 i organisationens demonstration i Ludvika.

Då gick det inte längre att avfärda hotet som något som bara drabbade "den andra sidan".

Det behövs breda folkliga allianser. Men det räcker inte.

Polisen måste också prioritera de högerextrema miljöerna betydligt högre och behandla dem på samma sätt som annan organiserad brottslighet.

Det finns dessutom skäl att titta närmare på organisationernas ekonomi. Ingen rörelse växer utan pengar. Därför borde myndigheterna bli bättre på att granska finansiering, insamlingar och de verksamheter som håller grupperna under armarna.

En annan fråga gäller sociala medier. I dag kan nazister och andra högerextremister använda X, Instagram, Telegram och Tiktok för att sprida propaganda, rekrytera anhängare och trakassera människor. Techbolagen måste pressas mer från politiken att ta ett större ansvar. 

Slutligen behövs, precis som i arbetet mot gängkriminalitet, fungerande vägar ut. Alla som vill lämna de högerextrema miljöerna måste få möjlighet att göra det.

Ingen ska behöva känna oro för att delta i Sveriges största demokratiska mötesplats. Det borde vara en självklarhet. Ändå har det tagit alldeles för lång tid att komma dit.