Efter Tidö är vår beredskap inte god

Carl-Oskar Bohlins smala lycka är att få svenskar över huvud taget känner till vem han är. Annars hade sabotaget han i egenskap av minister för civilt försvar utsatt det svenska civila försvaret för varit etter värre. Nu när Tidöregeringens mandatperiod närmar sig sitt bokslut går det nämligen inte att kalla hans värv för annat än just sabotage.

Det är lätt att göra sig lustig över Bohlins sätt att tala och tänka. Han gillar stora svulstiga ord och verkar ha en ungefär lika stor och svulstig självbild – mindre Carl-Oskar Bohlin från landet och mer Carl Hamilton, fast utan Jan Guillou. Hans fiender är alltid vänstern och oberoende journalister. Bara senaste veckorna har han gjort rabulerande icke-underbyggda utspel om Vänsterpartiet och hetsat mot Lisa Röstlund, Aftonbladetjournalisten som avslöjade säkerhetsbrister och vänskapskorruptionen kring Ulf Kristerssons och Birgitta Eds herrgård Fållökna.

Den här typen av attacker är återkommande för Bohlin, och hans ständiga och medvetna utfall mot politiska motståndare och fri media alienerar. I kris eller krig är det faktiskt livsfarligt med en sådan ansvarig minister för det civila försvaret. Addera till detta de tillfällen då han spridit innehåll från kända högerextrema konton, där vissa till och med visat sig ha varit betalda av Kreml.

Bohlin har helt enkelt inte varit en minister som klarat av att skilja mellan sin roll och sin egen bias. Bara det handlat om oppositionen eller vänstern har allt varit tillåtet samtidigt som han svalt allt som stärkt hans egna narrativ – oavsett vem avsändaren varit och oavsett hur mycket det polariserat.

I riksdagen är alla partier överens om satsningarna som nu görs på det svenska försvaret i skuggan av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Donald Trumps fullständigt oberäkneliga inställning till Nato och EU. Efter Bohlins tid vid makten är dock det civila försvaret stukat och tilliten sargad. Det kan vara tal om en av de sämsta ministertillsättningarna i svensk historia.

För Ulf Kristerssons regering stannar dock inte lidandet vid Bohlin. Det som ser ut att ha inträffat på Folkhälsomyndigheten är ännu ett exempel på katastrofalt ledarskap inom områden som är vitala för svensk beredskap. Ovan nämnda Lisa Röstlund kunde i veckan avslöja i Aftonbladet att Folkhälsomyndighetens tidigare generaldirektör Karin Tegmark Wisell kan ha tvingats avgå från sin roll efter att ha varit kritisk mot ”existentiell hälsa” – verksamheten som ska pågå på statsministerfrun Birigtta Eds herrgård.

Få tror att Wisell avgick självmant. Även om det nödvändigtvis inte bara var frågan om existentiell hälsa som fick regeringen att klippa banden till henne är Wisell känd för sin expertis och tjänstemannaryggrad mot för hårda och okunniga politiska nypor. Ett år efter Wisells avgång slutade också statsepidemiologen Magnus Gisslén med buller och brak. Hans skäl var en myndighet som numera inte längre styrs efter medicinsk kompetens.

Sammantaget är det otroligt allvarligt. Det är inte länge sedan Folkhälsomyndigheten var navet i svensk politik och samhällsliv. För totalförsvaret och krisberedskapen är Folkhälsomyndigheten en grundbult. På fyra år har alltså regeringen lyckats nedmontera expertisens förtroende för den egna myndigheten. Var det kan lämna Sverige i nästa pandemi är skrämmande att tänka på.

Få ord har sagts eller skrivits lika många gånger de gångna åren som att ”säkerhetsläget är det allvarligaste sedan andra världskriget”. Med facit i hand har Tidöregeringen inte levt upp till det allvaret.

Det är nästan så att man rakt ut kan säga att Sverige kommer bli ett tryggare och säkrare land bara de byts ut.