Ibland undrar jag om det är normalt att ha så många vab-dagar som jag har men så försäkrar mina vänner att det är likadant hos dem också. Då får man lov att inse att man tack och lov inte är så unik som man trodde.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men det är en stress att stanna hemma med sina barn. Helst ska man ta lika många dagar var, även om det inte funkar bäst vare sig praktiskt eller ekonomiskt, för man lever ju i en modern och jämställd familj och barnen behöver ju båda sina föräldrar. Man är lika viktiga på sina respektive jobb och man vill inte att kollegorna ska titta snett eller att de ska få mer att göra bara för att man berikats med ungar som inte håller sig friska.
Samtidigt vill man ge allt och lite mer och göra karriär. Naturligtvis utan att barnen får stå tillbaka. Politiskt korrekta, eller kanske bara barn av vår tid, ramlar vi hela tiden dit. Till en känsla av att inte räcka till.
Ohälsan har aldrig tidigare varit så hög. I en tid då vi har det bättre ställt än någonsin. Kanske finns förklaringen i den känsla av otillräcklighet jag just beskrev.
Jag tror dock att de flesta av oss fixar ökade krav. Att man ”presterar bäst under press” blev ju för något år sen så överanvänt i jobbansökningar att man inte kan skriva det längre även om faktiskt många av oss funkar så. Vi lägger i en högre växel när det gäller.
Men jag tror också att när de ökade kraven inte bara dyker upp på jobbet, utan även både hemma och på fritiden, då är stressen inte utmanande och utvecklande mer. Tillslut tar det stopp.
Förutom privat lidande, kostade ohälsan kommunen runt 300 miljoner kronor för ett par år sedan. Den siffran har alldeles säkert stigit. Det är en ohållbar utveckling. Så vad kan vi göra?
Till att börja med kan vi sluta bry oss så mycket om vad andra människor tycker och tänker och i stället fokusera mer på oss själva och vår egen idé om vilket liv det är vi vill leva. Vi har ju som bekant bara ett.
Utöver vårt eget ansvar har också varje arbetsgivare ett arbetsmiljöansvar. Arbetsgivare ska jobba för att stressen och ohälsan bland de anställda ska minska. Det gör Sundsvall kommun på olika sätt. Arbetstidsförkortningen inom en grupp på socialtjänsten är ett exempel som vi kunde läsa i ETC häromveckan. Det försöket syftar väl i och för sig också till att över huvud taget lyckas locka folk. De här traditionella kvinnobranscherna med skyhög arbetsbelastning och dålig lön såsom skola, vård och omsorg har av förklarliga skäl svårt att rekrytera i högkonjunkturen som är.
Jag undrar jag, om inte en förhöjd grundbemanning skulle vara något. De dagar alla är på plats skulle man ha möjlighet att göra ett riktigt bra jobb och man skulle kunna leverera bättre resultat samtidigt som arbetsbelastningen skulle minska och möjligheterna att gå hem med en normal puls efter dagens slut öka.
De dagar någon saknas klarar man sig utan att ta in vikarier. Då skulle man ju faktiskt också kunna stanna hemma med gott samvete när barnen är sjuka eller då man själv är så dålig att man knappt tar sig ur sängen och gissa vad det skulle kunna leda till i längden.
Resurseffektivitet behöver faktiskt inte bara vara kortsiktig. Den kan vara långsiktig också!
