Separationen från barnen är värre än våldtäkt, tortyr och slaveri.” De smärtsamma orden kommer från yazidiska mammor i ett möte med Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén. I höstas träffade hon fyra mammor som tidigare levt i fångenskap hos terrorsekten IS. Under denna fångenskap, och som resultat av våldtäkterna, födde kvinnorna barn. Men sedan två år tillbaka när IS sista fäste föll i norra Syrien, har kvinnorna kunnat leva i frihet. Men barnen fick inte följa med mammorna utan separerades och blev kvar på barnhem hos syrisk-kurdiska myndigheter.
De religiösa ledarna och det yazidiska samhället accepterade nämligen inte barnen.
Kvinnorna blev dubbelt bestraffade. Ingen lyssnade på dem. Varken det egna samhället, regeringen i Irak och Kurdistan, och inte heller de stora hjälporganisationerna hörsammade deras vädjan att få leva med sina barn.
Men mitt i allt det här, mellan ledare som lutade sig tillbaka och sa ”sådan är yazidiers kultur” och religiösa ledare som betraktade barnen som ondska, så fanns en modig kvinna. När ingen annan lyssnade på offren fanns hon där.
Hennes namn var Nemam Ghafouri. Själv kom hon som 20-åring till Sverige efter att ha tvingats fly från Saddam Husseins förtryck.
I Umeå utbildade hon sig till läkare.
Sommaren 2014 när IS tog över stora delar av norra Irak och inledde en jakt på yazidier med målet att utrota minoriteten, var Nemam Ghafouri bland de första hjälparbetare på plats vid gränsen.
Nu finns hon inte längre.
För ungefär en vecka sedan avled hon 52 år gammal i covid-19.
Den här texten handlar om hennes gärning. Om hur en enda människa kan förändra livet för så många andra. En påminnelse till oss alla att vi spelar roll i det vi gör.
Uppemot 10 000 yazidier mördades. Efter att kvinnor och män separerats, dödades de flesta männen medan tusentals flickor och kvinnorna togs som slavar. Över 400 000 yazidier tvingades på flykt.
Helvetet på jorden tog plats här. Ändå tvekade aldrig den svensk-kurdiska läkaren att lämna sitt trygga liv i Sverige och ge sig av för att hjälpa de många sårade och traumatiserade flyktingarna.
Till en början hade hon tänkt vara på plats i några veckor. Men veckor blev till år.
Hon startade hjälporganisationen Joint Help for Kurdistan som erbjuder skola till barnen, sjukvård och mat till behövande men också arbete. De som varit på plats beskriver det som ett eget litet fungerande samhälle.
Hennes syster Nazdar Ghafouri berättar i en intervju att många som arbetar med flyktingar betraktar dem som passiva och att de borde vara tacksamma. Men Nemam Ghafouri behandlade alla som jämlikar.
Journalister och hjälparbetare som träffat henne beskriver henne som street smart.
”Hon lärde sig att avväpna lokala maktgubbar i Irak och Syrien – smickra deras egon! – och att lirka sig fram genom absurd byråkrati. Hon charmade beväpnade gränsvakter, tog sig in i rum där det egentligen inte gick att ta sig in”, skriver Niklas Orrenius i Dagens Nyheter.
Och kanske var det hennes personlighet och styrka som gjorde att hon lyckades med det omöjliga.
Bara veckor innan hon dog ägde en hemlig operation rum på gränsen mellan Syrien och Irak för att återförena mammor och barn. Den första i sitt slag och det krävde ett helt år av förhandlingar mellan syrisk-kurdiska och irakisk-kurdiska myndigheter. Utan Nemam Ghafouri hade det här med stor sannolikhet aldrig hänt.