Annie Croona: Vi kan inte längre räkna med en vit jul – inte ens i fjällen

Ovinter. Begreppet, som spås bli allt mer etablerat när temperaturen stiger, beskriver det tillstånd vi börjar bli vana vid nu: vinter som aldrig blir vinter. Och tillståndet hör inte längre bara södra Sverige till.

Under jul och nyår reser många norrut, till skidorter och fjällstugor. Vi har alltid Paris och vi har alltid fjällen, sägs det: en plats där man kan vara säker på att det man söker finns. Men det är inte längre sant. 

I en genomgång av SMHI-data visar DN hur de svenska vintrarna blivit både varmare och kortare. I södra Sverige är det nya normala att det inte blir någon vinter alls. 

Sedan 1980-talet har så kallade isdygn – dygn där temperaturen aldrig överstiger nollan – minskat med flera veckor. I Götaland, Svealand och södra Norrland har antalet vinterdagar med snö minskat med omkring en månad under samma period.

I skrivande stund, visar en sammanställning av Expressen, är 6 av 27 backar öppna i Tandådalen. Bara hälften av nedfarterna i Åre håller öppet. I Stöten är en femtedel av backarna igång. Trenden är likadan var man än tittar.

Varje år, särskilt runt jul och påsk, kan vi läsa om besvikna skidresenärer. Ingen pudersnö, inga nypistade backar – bara lera. Med tanke på den hisnande kostnaden för en vecka i fjällen kan man förstå ilskan. Men den är fruktlös. Våra förväntningar är orealistiska.

Skidjätten Skistar slår fast att de erbjuder snögaranti från 13 december till 12 april. Det lär kosta dem, eller så får de – och detta är väl det mest realistiska – avskaffa den. 

Ironiskt nog är Skistar delägare i Sälens flygplats, numera kallad ”Scandinavian Mountains Airport”. Det är som att säga ”Förstör gärna framtidens vintrar på vägen hit – varmt välkomna!”. 

Det är förbluffande att inte ens de som livnär sig på snö – som Skistar, men också Vasaloppet och Internationella Skidförbundet – agerar i enlighet med det akuta läge som råder. 

Också den som är frustrerad över avsaknaden av snö borde förstås ta sig en funderare, särskilt under kommande valår. Vill man till exempel rösta på politiker som uppmanar till mer flygande, som infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) just gjorde?

Ovinter, extremhetta, vi behöver en ny vokabulär, och nej, där bör nog inte ”coolcation” ingå, för vart kan man fly när inte ens fjällen har snö, när inte ens norra Europa är svalt om somrarna? Vi måste helt enkelt inse att det vi taget för givet kan förloras och att det pågår nu, i rasande takt – och sluta lura oss själva med att det alltid finns en plats att rymma till.