Gör slut med individuella löner

Aldrig hade jag trott att jag skulle uppskatta ett EU-direktiv om arbetsmarknaden. Men direktivet från 2023 om lönetransparens, som blir svensk lag i juni, är ett steg framåt. För även om det knappast är syftet ger det oss en möjlighet att skrota den individuella lönesättningen.

EU-direktivet säger bland annat att anställda och arbetssökande har rätt till information om sådant som ingångslön, lönekriterier och lönenivåer. Det innehåller också krav om att arbetsgivare rapporterar nyckeltal om löneskillnader mellan män och kvinnor.

Syftet är att stärka tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män för lika eller likvärdigt arbete. Det är bra i sig. Ännu viktigare är att direktivet kan leda till en debatt om lönekriterier och ett ifrågasättande av individuella löner, så att detta nyliberala hemlighetsfulla manipulerande kan drivas in i skamvrån.

Individuella löner infördes stegvis i den offentliga sektorn från mitten av 1980-talet. Initiativet kom uppifrån. Själv hörde jag om det för första gången 1986 från en man från Statens institut för produktionsutveckling, som på den obligatoriska fortbildningen sa att vi lärare bara gjorde vårt bästa om vi konkurrerade om några hundralappar mer i lön. Det var fruktansvärt förolämpande. I början argumenterade facket emot, men så småningom blev de förespråkare – trots att alla fackliga erfarenheter pekade på motsatsen.

Fackföreningsrörelsens själva uppkomst berodde på att arbetare upptäckte att de som kollektiv kunde driva igenom lönehöjningar och andra förbättringar som de inte kunde få när de agerade som enskilda individer. När löner ska förhandlas individuellt försvagas fackets roll. Traditionellt har löneförhandlingar varit den kanske viktigaste av dess uppgifter. Som kollektiv har de anställda kunnat stärka sin position och hindra arbetsgivaren att spela ut arbetare mot varandra.

Redan nationalekonomins fader, Adam Smith, skrev 1776 i ”Nationernas välstånd” om obalansen i maktförhållandet mellan arbetare och arbetsgivare. Individuella löner är ett led i nyliberalernas kamp att försvaga de anställdas position och stärka arbetsgivarnas. Det individuella lönesystemet är godtyckligt och leder till en tystnadskultur av rädsla att stöta sig med den som har makten att bestämma lönen. Samarbete, som är viktigt för verksamheten, blir lidande.

När individuella löner infördes påstods det att det skulle leda till högre kvalitet och effektivitet. Verkligheten har visat att det är tvärtom. De mest kända exemplen handlar om förstelärare och lärarlyftet som orsakade kaos på många skolor när de som inte fick del av dessa löneökningar sa upp sig och sökte sig till andra skolor.

Istället för konkurrens är det viktigt att ta tillvara de synergieffekter som uppstår när anställda samarbetar för det gemensamma målet att all verksamhet ska vara så bra som möjligt. Symtomatiskt är att efter att individuella löner införts i offentlig sektor har man ökat åtgärder för att sammansvetsa grupper och förbättra det sociala samspelet, så kallad teambuilding. Ofta anlitas externa konsulter för just detta, vilket ytterligare driver upp kostnaderna för verksamheten.

För oss som i egenskap av fackliga förtroendepersoner har kämpat för att få ut löneuppgifter och som förbjudits att berätta vad man tjänar, är det glädjande att regioner nu anser att uppgifter om lön är offentliga. Tidningen Arbetet rapporterar att region Västmanland redan har lagt ut ”alla löneuppgifter på sin webbsida”.

Det individuella lönesystemet bör ersättas av ett lönesystem som är tydligt och utgår från objektiva kriterier som utbildning, klart definierade specialkompetenser och erfarenhet i form av tid i verksamheten eller i yrket – ett objektivt kriterium.

Erfarenhet ger kunskap som inte kan förmedlas i böcker. Kunskap är något annat än information. Genom praktisk inlärning skaffar sig människor skicklighet och ”intuition”. Att nyanställda får samarbeta med erfarna är ett sätt att överföra tyst kunskap som inte kan förmedlas på annat sätt.

Andra kriterier kan handla om utbildning. För en undersköterska på ett äldreboende kan det handla om att lära sig medicinhantering. För en gymnasielärare antalet ämnen som hen är behörig att undervisa i. Det är glädjande att fackföreningar som Kommunal och Sveriges Lärare har börjat ta tag i dessa frågor. Nu har fackens lokalorganisationer en möjlighet att bygga en grund – att på allvar diskutera vilka objektiva kriterier som ska bestämma lönenivåerna – innan vi tillsammans begraver den individuella lönesättningen.