När allt känns skit tänker jag på hamnarbetarna

Lagen om alltings jävlighet tycks vara extra stark på arbetsmarknaden. Det är tydligt i den debattartikel, publicerad i tidningen Arbetet häromdagen, där 67 förskolelärare och barnskötare uppgivet skriver:

”Men vi hinner inte. Vi orkar inte. Vi räcker inte till. Vi är för få.”

Från en vän som arbetar på förskola kommer regelbundna meddelanden om hur hon och hennes kollegor gråter på jobbet. Det är vikariestopp och anställningsstopp, och till följd av detta: utbrändhet och sjukskrivningar.

Samma vän berättade innan jul om hur hon velat baka pepparkakor med barnen, men fått nej från chefen. Det fanns inte pengar till pepparkaksdeg.

En annan vän, som arbetar inom vården, berättade i veckan hur hon till sommaren hade sett fram emot sin första sammanhållna fyraveckorssemester någonsin. En minst sagt välkommen ledighet efter år i kris och stabsläge.

Men i sista stund fick hon – tillsammans med alla kollegor – besked om att hon återigen får nöja sig med en semester tvångsupphackad i småbitar på grund av personalbrist.

Så ser verkligheten ut. För att inte tala om alla vikariat, korttidskontrakt, bemanningsavtal, pissiga löner och obetald övertid. Men så kommer ljusglimtar. Några som sätter ner foten och säger nej, som visar vad facklig organisering faktiskt kan vara. Några som Svenska Hamnarbetarförbundet.

Det förbundet lyckas med är dessutom att visa hur den fackliga kampen hänger ihop med världsläget. För när världen ser ut som den gör är det minst sagt svårt att hitta kämpaglöden för organisering på arbetsplatsen. Det rådande folkmordet i Gaza gör det svårt att hitta kraft till annat, även om Sverige och världen nu tycks ha vaknat ur sin slummer i frågan.

Gång på gång fortsätter Hamnarbetarförbundet att visa vad facklig organisering kan vara: stridbar, solidarisk, stark och lyhörd för världsläget.

Men flera månader innan uppvaknandet, och innan svenska forskare skrev under Uppsaladeklarationen, ett upprop för bojkott av israeliska universitet, gick Hamnarbetarförbundet ut i blockad mot israeliskt krigsmateriel.

Det var denna blockad som blev början på den cirkus, som Jenny Bengtsson formulerade det här i Dagens ETC, där fackligt aktiva ”punktmarkeras, trakasseras och stöts ut från arbetsplatserna”.

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgesson polisanmäldes och sparkades efter att ha uttalat sig för blockaden, efter att – med stöd av medlemmarna – vägrat leverera vapen till den Israeliska militären; vapen till folkmordet i Gaza.

Ett starkt och stridbart fackförbund var en förutsättning för att hamnarbetarna skulle kunna genomföra sin blockad. Den 21 maj gick Hamnarbetarförbundet ut i strejk: för starkare skydd för förtroendevalda, för att det ska kosta när arbetsköparen bryter mot lagen och för bättre villkor för bemanningsanställda.

I förlängningen handlar det också om att arbetarna ska ha rätt att ta ställning. För även om strejken inte handlar om blockaden av israeliskt krigsmateriel blir det i det här fallet tydligt att allt hänger samman. Egenbestämnande på arbetsplatsen kräver skyddande av de förtroendevalda – utan det, inga kraftfulla åtgärder.

Vi borde alla lära oss av deras kamp, som kopplar samman vardagen på arbetsplatsen med möjligheten att påverka politiskt. För det Hamnarbetarförbundet visar är att en organiserad arbetsplats kan stå upp, antingen för sina egna rättigheter eller, som genom blockaden, i solidaritet med andra.

Gång på gång fortsätter Hamnarbetarförbundet att visa vad facklig organisering kan vara: stridbar, solidarisk, stark och lyhörd för världsläget. Det är därför jag, när allt känns riktigt pissigt, tänker på Hamnarbetarförbundet.