Fotboll är kanske den sport som effektivast enar människor runtom i världen. Det spelar ingen roll om folk försöker att göra mål på en grönskande gräsmatta under en Hisingen-himmel eller på en dammig grusplan i Brasilien. Kärleken som utövarna och fantasterna har för sin sport vet inga landgränser, trots alla världsmästerskap. De behöver aldrig förklara i ord för varandra, vad som driver dem till att svettas i färgglada polyester-tröjor när de tränar på sommaren eller hur de pallar att spela matcher under ruggiga höstkvällar. Fotbollen är syret som får dem att orka springa i vått och torrt. I Göteborg så är det oftast det förstnämnda som är aktuellt, men förhoppningsvis så kommer sommarregnet lysa med sin frånvaro nu när Gothia Cup startar. En turnering där unga fotbollsspelare från hela världen möts. En ungdomarnas folkfest som pågår på fotbollsplaner, gator och i gymnastiksalar runtom i Göteborg. Inte ens det bästa av integrationsprojekt kan skapa de broar som Gothia Cup bygger varje år. För inga broar är starkare än de som skapas i sovsalar där ungdomar från alla möjliga kulturer småpratar och fnissar sig till sömns. Men i år så kommer inga ungdomar att få skrattviska och sova på Sjumilaskolan i Biskopsgården. Man anser att det är en säkerhetsrisk att ha ungdomarna där, på grund av de skjutningar som har ägt rum i stadsdelen.
Ett av Göteborgs största problem i dag är segregationen. Den håller på att slita itu vår stad på så många plan att siffror inte längre räcker till. Ingen har förnekat den fara som skjutningar kan innebära. Men inget skjutvapen i världen förstör såpass många liv som alienation. Gothia Cup hade kunnat förbli en enande kraft som hade kämpat emot det utanförskap som har bidragit till att ungdomar har dragits till kriminalitet. Invånarna hade kunnat få möjligheten att visa upp sin stadsdel i en kontext förknippad med glädje, vilket händer allt mer sällan i media. Men Gothia Cup valde en annan väg och övergav Biskopsgården under resan.
Jag kan inte mycket om fotboll, men jag vet vilken viktig roll den har i arbetet med att lära goda värderingar till unga. Och frågan är, har de på Gothia Cup som har beslutat att stänga ute Biskopsgården tänkt på vilka signaler de skickar ut till ungdomar? Här har vi en stadsdel där samhällets svek har gjort att en grupp unga män vill ta varandras liv. Och i stället för att erbjuda fotbollen som den positiva motpol som fotbollen alltid har varit och är i världens alla länder, så väljer Gothia Cups ledning att lära unga att kolla åt andra hållet. Och deras beslut har indirekt svartmålat stadsdelens alla ungdomar, inför bokstavligt talat invånare från hela världen.
Jag skolkade alltid när vi skulle spela fotboll, men till och med jag vet att man inte vinner en match om man inte har ett bra lagspel. Man behöver inte träna fotboll för att veta att målchanser får man bara genom samarbete och solidaritet. Man hjälper den lagkamrat som verkar ha det svårt, både på och utanför fotbollsplanen. Biskopsgården har stundtals haft oändligt ont de senaste åren. Just därför borde Gothia Cup ha gjort allt i sin makt för att inkludera Biskopsgården, trots sina farhågor. Biskopsgården är en del av Göteborg och lika mycket som man är rädd om sina lagmedlemmar, ska man vara om sin stads invånare. En del hade kanske kallat det för integrationsarbete. Men inom fotbollen är nog inkludering bara allmänt folkvett. Gothia Cups ledning har därmed genom sitt beslut, inte bara svikit Biskopsgårdens unga utan även de allra godaste värderingarna i fotbollskulturen. Och det är en förlust som inte bara drabbar fotbolls-rörelsen, utan staden som helhet.