Annie Croona: Politiker kan inte företräda både folk och företag

När jag var liten hade jag mycket svårt att ta beslut. Jag gillade inte att välja. Inte för att jag ville ha allt, utan för att jag fick panik av tanken på att välja fel, på att ångra mig, på att behöva leva med konsekvenserna av ett felaktigt beslut. Jag ville inte ha några val. Om jag ställdes inför ett ville jag att någon skulle välja åt mig.  

Men man måste ju välja, det lär vi oss snabbt. Annars blir det ett krångligt liv. I bästa fall: halvdana satsningar. I värsta fall: dubbla stolar och girighet. 

Jag tänker att det vi lär barn måste gå att lära politiker. Eller?  Många av dem tycks dock ihärdigt vägra att välja väg. Minister och aktieägare. Förtroendevald och lobbyist. Riksdagsstammis och konsult. Varför måste de inte välja?  Den här girigheten tycks sträcka sig över hela den politiska skalan, även om beteendet nog fortsatt är vanligare bland högerpolitiker (vars ideologi inte tycks krocka med sammansmältningen av politik och näringsliv). 

Det verkar åtminstone som om lobbyismen tagit sig in i värmen också bland mitten- och vänsterpolitiker. Vi har så klart de helt förväntade lobbyisterna Fredrik Reinfeldt (som snart börjar på PR-byrån Paues Åberg) och Annie Lööf (rådgivare på PR-byrån Narva), men vi har också fall som förvånar – och svider – lite mer, som Vänsterpartiets tidigare rättspolitiska talesperson Linda Snecker, som jobbar som konsult på public affairs-byrån Rud Pedersen.  

Utöver det har vi förstås Stefan Löfven, vars boktitel ”Svetsare och statsminister” borde få sällskap av ett tredje ord för att spegla verkligheten: ”lobbyist”. Löfven är nämligen, sedan en tid tillbaka, både egenföretagare inom rådgivning och föredrag och konsult på samma byrå som Snecker, det vill säga Rud Pedersen.  

Det luktar så klart sådär att använda sina politiska kontakter i syfte att skapa vinst åt, för oss, okända uppdragsgivare. Och visst, kanske hade han kunnat få göra det efter en rejäl karenstid – men huvudproblemet är att han inte vill, eller behöver, välja.  

För Stefan Löfven är fortfarande aktiv som socialdemokrat. Han är ordförande i Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) och en genomgång av Aftonbladet visar att han är en flitig besökare hos S i riksdagen: åtta besök i fjol, fem hittills i år. Att kombinera olika sorters jobbuppdrag behöver så klart inte vara problematiskt. Det kan ju vara rentav nödvändigt om man till exempel har en deltidstjänst och behöver få ekonomin att gå runt, eller jobbar inom kultur och media.  

Men i makthavarnas fall handlar det inte om att kunna betala hyran. Riksdagsledamöter tjänar 156 000 kronor i månaden. Partiledarna får dessutom betalt av sitt parti. Och när uppdraget tar slut är inkomsten tryggad en lång tid framöver. Stefan Löfven fick en årslön – drygt två miljoner kronor – i fallskärm när han avgick.  

Och så är det ju såhär: att vara politiker, att vara förtroendevald, är inte som vilket jobb som helst. Ja, det är ett tufft jobb. Jag hade själv aldrig velat – orkat! – ha det. Men det går inte att förneka att politiker på topposition är landets främsta makthavare, och att de får betalt därefter (även när tjänstgöringen tar slut). Det innebär att man måste välja.  

Ett lobbyregister, som nu ligger uppe för förslag, är det minsta man kan begära. Ännu hellre skulle det råda låsta dörrar i stället för svängdörrar mellan PR-branschen och politiken – karenstid är ett helt nödvändigt tillskott.  

Valet är trots allt redan gjort: de vill vara politiker. De har valt att representera folket. Då får man finna sig i att man inte kan företräda någon annan.