Ledare. Göran Greider.

2015-11-04 04:00
Illustration: Emanu

Låt flyktingmottagandet befria den ekonomiska politiken

Det förvånar mig att inte fler på vänsterkanten är beredda att diskutera de svåra målkonflikterna. Redan nu ställs biståndsbudget mot välfärdsbudget, skriver Göran Greider.

Läs också: Ledarbloggen: Politisk lekstuga

Det är en ironi utan like, men en glädjande ironi: Det stora svenska flyktingmottagandet kan bli den faktor som till slut sopar bort den ekonomiska idiotdoktrin som tyngt landet och försvårat det förnuftiga tänkandet kring samhällsekonomi sedan 90-talet. Det är den doktrin som kallas ”det finanspolitiska ramverket” och som inbegriper utgiftstak och överskottsmål. Sverige har i många år nu varit i ett läge där statsskulden är mycket låg och kostnaderna för att låna pengar nära noll. LO har drivit på för att sätta igång stora investeringar med hjälp av större underskott i statsbudgeten och det är naturligtvis det rätta att göra. Även i borgerlig affärspress har det ofta beskrivits som tjänstefel att, i rådande läge, inte låna till investeringar.

Kostnaderna för det solidariska flyktingmottagandet växer snabbt och det kan hanteras på olika sätt. Finansminister Magdalena Andersson har inte uteslutit skattehöjningar men hon vill uppenbarligen helst inte tala om sådant utan hellre om besparingar. På vad? I slutändan riskerar det att bli åtstramningar inom välfärden. Men i så fall är det som att socialdemokratin står där och skär sig i handleden och det man då blöder är de sista arbetarväljarna.

Men nu har vi plötsligt en situation där till och med en mainstreamekonom som Lars Calmfors går ut och säger det klart och tydligt: ”Man borde bryta igenom utgiftstaket och acceptera lite större underskott.” Calmfors uttalande i Dagens Industri har hittills inte lett till någon större uppståndelse, men allteftersom tiden går lär alltfler ansluta sig till den linjen. I praktiken har Magdalena Andersson redan så smått börjat göra det eftersom statens underskott nu kommer att öka.

Det är ju en fantastisk ironi: Det krävdes en flyktingkris för att på allvar rucka på den doktrin – populärt benämnd krona-för-krona – som hållit tillbaka nödvändiga investeringar i alltifrån välfärd till järnvägar och bostäder i många, många år.

Sveriges flyktingmottagande är i särklass det mest generösa i ett i övrigt – bortsett från Tyskland – osolidariskt Europa. Redan idag har så många asylsökande kommit att själva finansieringsfrågan redan finns där och måste lösas, även om allt pekar på att flyktingmottagandet blir något mer restriktivt framöver. Den migrationspolitiska överenskommelsen ser jag som nödvändig även om den innehåller inslag som jag som vänstermänniska uppreser mig emot. Jag tror att den är en bidragande orsak till att SD har sjunkit i opinionsmätningarna en tid.

Inte för att någon systemkollaps väntar runt hörnet. Den retoriken är inte bara livsfarlig utan också felaktig: Fortfarande märker åtta av tio svenska medborgare i sina vardagsliv inte ens av flyktingkrisen. I de flesta rika kommuner och i storstädernas innerområden syns inte ett spår av den. Trots det har i flera års tid somliga borgerliga debattörer ropat ”systemkollaps” och framkallat ett alltmer uppjagat debattklimat. De har talat om ”volymer” på ett sätt som i själva verket skuldbelagt flyktingar. Men fatta detta: Hur många asylsökande Sverige kan ta emot är inte skrivet på en stentavla med en absolut siffra, ty siffran är helt avhängig av vilken ekonomisk politik som förs i detta land och inte minst av hur mycket skatter som tas ut för att klara mottagande och integration. Domedagspredikanterna har, bokstavligen, lekt med elden.

Själv menar jag att en avgörande förändring kom i sensomras när antalet asylsökande rakade i höjden dramatiskt. Jag tror att ett mottagande på över 150 000 personer under flera års tid innebär svåra sociala, politiska och ekonomiska påfrestningar.

Margot Wallströms ord i en DN-intervju i förra veckan behöver inte vara sanna, men de speglar något: ”I längden kommer systemen att braka ihop.” Risken är överhängande att opinionen slår om i en extremt flyktingrestriktiv riktning. Trycket på att införa en större låglönesektor, alltså en permanent etnifierad underklass, ökar från borgerlighetens och ekonomkårens sida. Och om kostnaderna för flyktingmottagandet visar sig för mycket i form av sämre välfärd – ja, då riskerar vi att stå inför en enorm högersväng i det politiska livet som på sikt i allra värsta fall kan mynna ut i taggtråd längs gränserna. Det förvånar mig att inte fler på vänsterkanten är beredda att diskutera de svåra målkonflikterna. Redan nu ställs biståndsbudget mot välfärdsbudget.

Jag tror att tre saker bör göras de närmaste åren. För det första: Höj utgiftstaket och låt statsfinanserna gå med underskott under ett antal år. Det frigör resurser för investeringar både i infrastruktur och i den integration som måste till för att inte en ny låglönesektor ska etableras.

För det andra: Tvinga höginkomsttagare att vara med och betala. En rad skatter för de översta procenten har slopats eller sänkts de senaste tio, tolv åren, från förmögenhetskatt till fastighetsskatt. Höj värnskatten och inte minst den bolagsskatt som låter bankerna bada i pengar.

För det tredje och för vänstern kontroversiella: Flyktingpolitiken bör bli lite mer restriktiv. Men även med ett mottagande på kanske 70 000–80 000 asylsökande varje år tar Sverige ett långt större ansvar än något annat europeiskt land.

Det är en realistisk politik för att garantera ett flyktingmottagande som fortsatt är det mest generösa i Europa och som samtidigt motverkar en kraftig högersväng i opinionen.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.

Relaterade artiklar