Tanvir Mansur: Polisen trodde att jag var kriminell – jag vågade inte säga emot

Det är lördag i Stockholm. Jag har precis sprungit fem kilometer på Midnattsloppet. Det är en enorm folkfest där tusentals människor iklädda rosa tröjor tar sig genom backarna på Södermalm i Stockholm. Tänk att jag – som aldrig har sprungit ett lopp i mitt liv – klarar fem kilometer. Det är min första idrottsmedalj i vuxen ålder, så den här kvällen ska jag ha roligt. Men firandet blir kortare än jag tänker mig.

Efter en snabb dusch går jag runt på Stockholms kulturfestival. Jag hittar inte någon av mina vänner och vandrar ensam förbi rockbandet Johnossi som spelar för ett fullsatt Gustav Adolfs torg. Jag låter fötterna vandra långsamt och tittar ut över det glimrande vattnet vid Strömgatan, medan basljudet från den stora scenen dunkar mot min kropp. Jag känner sån eufori av att få bo i en så välkomnande huvudstad.

– Kan du ta händerna ur fickorna?, hör jag plötsligt en röst säga bakom mig när jag passerar operahuset. Jag vänder mig om och ser två uniformerade poliser som springer ikapp mig, även om jag promenerar i snigelfart. Den ena har skägg och den andra är skallig. De vill vara säkra på att jag inte ska plocka fram något farligt ur fickorna, därför visar jag händerna.

– Vi vill bara ställa lite frågor, säger den ena polisen med andan i halsen.

De berättar att jag passar in på signalementet på en person som de letar efter.

– Du är inte misstänkt för något, men vi skulle vilja ta ditt personnummer för att se att det inte är du. Vad har du gjort ikväll?

Där står jag ensam. Öga mot öga med två beväpnade polismän som båda är två decimeter längre än mig. Eller så känns det som två decimeter.

Jag förklarar att jag har sprungit Midnattsloppet. De frågar var och när tävlingen hålls. Jag blir torr om halsen och behöver tänka efter länge. Jag vill inte försäga mig. Sprang vi verkligen förbi Nytorget? Ska jag säga Zinkensdamm eller Ringvägen om startplatsen? Tänk om de misstror mig för att jag inte kommer på alla detaljer om löptävlingen? Vad är det de egentligen vill ta reda på om mig?

– Du ser exakt ut som honom, förklarar en av dem. Jag är alltså en kille med brun hy, långt svart hår, och har både jeansbyxor och jeansjacka. Hur många ser exakt ut som mig?

– Det känns olustigt att behöva ange mitt personnummer om jag inte är misstänkt för något, säger jag, medveten om att jag har rätten på min sida. De har inte rätt att göra en id-kontroll utan konkret misstanke om brott.

Pulsen börjar slå snabbare. Rädslan greppar tag om mitt bröst. För att jag vet inte vad som kommer hända om jag liknar en person som har begått ett brott. Kommer de kroppsvisitera mig? Kommer de gripa mig? Jag borde fråga om jag kan ta fram telefonen, ”för att dokumentera den här interaktionen”. Men jag vågar inte.

Några timmar tidigare under Midnattsloppet hade jag tagit en pappersmugg med vatten på en av vätskestationerna. Den muggen sprang jag med i handen under en kilometer för att jag inte ville slänga den på asfalten som alla andra. I stället stannade jag vid en funktionär och bett honom slänga den åt mig, vilket han sa att han skulle göra. Jag känner mig stolt som inte skräpar ner. Jag ser inte mig själv som något annat en laglydig kille.

Fram tills att polisen stoppar mig.

Då glömmer jag allt det där. Nu är jag bara en smutsig invandrare från Orten som ska veta min plats. Även om jag inte har gjort något, så känner jag mig som en brottsling. Jag är bara en av alla de icke-vita männen som bor i förorten som blir kontrollerade av polisen. 

Jag märker att jag försöker överkompensera. Orden som kommer ur min mun artikulerar jag på mitt bästa akademiska språk. Som att det skulle hjälpa. De får mitt personnummer och på skärmen på deras apparat syns mitt passfoto, men inga punkter från något brottsregister.

Jag försöker komma på vad jag har för alibi, inte för att jag behöver ha ett, för jag vet ju att jag är oskyldig.

– Jag laddade upp det här för två timmar sen, men jag sprang en timme innan det, säger jag och visar videoklippen från Midnattsloppet som jag har lagt upp på Instagram. Jag pausar vid mitt slutresultat flera gånger. Försöker göra matematiken åt dem. Så att jag har ett alibi.

En ny lag som gäller sedan den 2 juli gör det nu olagligt för oss att förolämpa tjänstemän. En man utreds nu för brott efter ha sprungit till en patrull på Arlanda och ropat ”polis, polis, potatisgris”.

Jag kan alltså bli bötfälld om jag i stunden säger något elakt om dem. Eller om jag säger något som polisen bara uppfattar som förolämpade. Ord står mot ord. Och då tar mitt vokabulär slut. Jag vågar inte säga något alls för det kan användas mot mig. Varför ska jag behöva vara rädd för polisen?

Det stämmer att polisen bara försöker göra sitt jobb. Men för någon som konstant försöker bekämpa folks fördomar om en, baserat på ens ursprung och hudfärg, så tär det på ens självbild.

– Hoppas du inte känner dig kränkt av att vi ställde frågor till dig, säger den ena polisen.

Kränkt. Det är fel ord. Jag känner mig snarare misstänkliggjord. Men jag kan ju inte säga det till dem, med risk för att bli just anmäld. Varför har polisen rätt att ge sina åsikter om mig om jag inte får göra det tillbaka? Yttrandefriheten blir allt mer begränsad.

Efter den första månaden med den nya lagen har det gjorts 170 polisanmälningar. Det är väl poliserna som blir kränkta?

Det ironiska är att jag i tidningen är skyddad av en grundlag, tryckfrihetsförordningen. Jag kan alltså kalla de här poliserna för idioter, potatisgrisar eller något mycket värre. Här kan jag inte bli anmäld eller fälld för förolämpning. Jag är fri att säga vad jag vill. Det blir ett privilegium som de flesta människor inte har.

Jag är så klart inte värst drabbad. Jag är bara ett av många exempel på personer som blir ifrågasatt baserat på sitt utseende. Det finns många som har fått värre behandling. Om du blir kontrollerad gång på gång, då tappar du tilliten till polisen.  Idag finns det platser där polisen kan visitera folk helt utan brottsmisstanke, det som kallas visitationszoner. Utan att ha begått brott kan du också bli portad från ditt bostadsområde. Det är bestraffningar mot folk som varken har anmälts, åtalats eller dömts för något kriminellt. Varför ska vi ha lagar som kringgår rättsstatens principer?

Det är inget av det här som ökar förtroendet för polisen. Om syftet är att fler ska vittna och hjälpa rättsväsendet, behöver polismyndigheten snarare förtjäna vårt förtroende. Det raserar Tidöregeringen genom de här lagarna. Om polisen bara gör sitt jobb, så är det vi som bestämmer hur det uppdraget ska utföras.

Jag känner mig inte kränkt, men inte heller som att jag är en naturlig del av den här staden. Poliserna nöjer sig med att jag inte är den kriminella person de letar efter.

– Bra jobbat på loppet, säger den ena polisen och visar tummen upp.

Jag har redan glömt bort att jag har sprungit Midnattsloppet och var på väg att fira det.