Nora Wurtzel: Med regeringens natur­politik går vi från allemans­rätt till rikemans­reservat

Oavsett om det rör en tältutflykt till det lokala naturreservatet eller en promenad med familjen längs någon av landets tusentals stråk så står det klart att svenskarna fortsätter att intressera sig för natur och friluftsliv. Det kan göras i olika skala: med termos och macka vid ett mysigt vindskydd eller i form av flera veckors vandring längs Kungsleden.

Det finns dock en rad förutsättningar för att friluftslivet ska kunna fortsätta. För att det ska kunna bli en verklig folkrörelse, något alla har tillgång till. Ett fortsatt skydd av allemansrätten är en, ett kontinuerligt statligt stöd för underhåll och drift är ett annat. 

Båda dessa har dock den sittande regeringen vänt sig emot. Man för en politik som tycks ha som mål att försvåra för befolkningen att komma ut i naturen.

Samtidigt som man går vidare med planerna om ett uppluckrat strandskydd, som i praktiken innebär inskränkningar i allemansrätten – något som både friluftslivet och naturen i sig skulle ta skada av – börjar det minskade ekonomiska stödet också kännas av.

Friluftsfrämjandet har länge flaggat för att regeringens minskade anslag för att förvalta de svenska naturreservaten och nationalparkerna kommer att få allvarliga konsekvenser.

Nu börjar det eftersatta stödet också märkas – hela 85 procent av länsstyrelserna uppger att det redan fått konsekvenser. Man tvingas dra in på underhåll av vandringsleder och kan inte lägre erbjuda besökare ved eller toaletter, berättar Kristina Ljungros, generalsekreterare på Friluftsfrämjandet, för P4 Västernorrland.

Det är dock ännu en faktor som borde oroa oss alla, eftersom det kan komma att få allvarliga konsekvenser för framtida generationer: de minskade anslagen gör att man inte längre kan ta emot skolklasser. Redan i maj flaggade Friluftsfrämjandet för situationens allvar.

”I en tid då bara ett av fem barn rör sig tillräckligt mycket och stillasittandet har blivit en av vårt samhälles stora hälsorisker har vi inte råd att låta friluftslivet bli en lyx för några få” skrev Kristina Ljungros i ett pressmeddelande.

Hon har helt rätt. Trots att vi vet att barn och ungdomar behöver tillgång till skog och mark, för både den psykiska och den fysiska hälsans skull, fortsätter politiken i fel riktning.

Från Folkhälsomyndigheten och Naturvårdsverket kommer med jämna mellanrum rapporter som fastställer att det är viktigt för barns hälsa och utveckling att ha tillgång till natur och grönområden. Samma rapporter är dessutom tydliga med att vi som nation har ett problem med ojämlikhet när det kommer till hälsa, inte minst på punkter som rör fysisk aktivitet och tillgång till naturen.

Just därför blir det ett stort problem när naturreservat och nationalparker inte kan ta emot skolklasser. Tillgången till den svenska naturen behöver ske just i skolan för att säkra att alla kan delta. Eller som Ljungros säger: för att förhindra att natur och friluftsliv blir en lyxprodukt för några få. 

Hur mycket vi vistas i naturen hänger ihop med både klass och ursprung. Detta gäller särskilt barn och unga. På sikt blir det inte bara ett jämställdhetsproblem, utan också en fråga om demokrati: det kommer att leda till att den svenska naturen inte blir för alla. 

Ändå är det den verkligheten som blir påföljden av regeringens politik. I en tid då man borde satsa på att få befolkningen att komma ut mer snålar man i stället med pengarna till naturvård och höjer därmed trösklarna. Det är beklämmande – men å andra sidan är det typisk högerpolitik: att det vackra bara ska vara tillgängligt för några få.