Jari Söyrinki: Metoo gick inte för långt – tvärtom

I april tog Virginia Giuffre livet av sig. Hon blev känd för att ha vittnat mot finansmannen och sexförbrytaren Jeffrey Epstein, som sålt henne till exklusiva kunder när hon var i tonåren. 

Giuffre växte upp i Florida. Hon utsattes för övergrepp som barn och bodde tidvis på gatan. Pappan som skötte tennisbanor på rikemansklubben Mar-a-Lago ordnade ett sommarjobb åt henne på spa-avdelningen. Det var där hon värvades till Epsteins krets. 

Hon lovades utbildningar och pengar, men blev ett fruktfat som välbärgade män skickade mellan sig. “Det var en skrämmande tid i mitt liv”, berättade hon senare för BBC. “Jag var inte fastkedjad vid ett handfat, men de här mäktiga människorna var mina kedjor.” 

Mar-a-Lago är Donald Trumps lekpalats med guldpläterade tvättställ, dit världens viktiga åker för möten och tvivelaktiga nöjen. Mer än en deal har slutits där. Och Trump kommenterade faktiskt nyligen affären då Epstein tog kontrollen över Giuffre. 

Med eftertryck: “Han stal henne.” Det hade visst inte, enligt Trump, gått rätt till när den 17-åriga egendomen bytte händer. Saknades en avtalstext? En klausul om fortsatt nyttjanderätt? Kanske hängde det på köpesumman?

Det är slavägarsnack från högsta politiska nivå, som försvarsminister Pete Hegseth och vice president JD Vance gör sitt bästa för att förstärka. De smider kedjor runt kvinnornas vrister.

Virginia Giuffre pekade ut politiker, företagsledare och prinsar. Hon synliggjorde banden mellan Epstein och Trump. Hon kämpade samtidigt mot sin egen man, som hade våldsamma krav på äganderätt. 

Men det finns en gräns för vad enskilda personer kan göra och hon dog ensam, som en symbol för det uteblivna upproret.

Jag talade nyligen med en gruvarbetarkvinna här i Sverige som hade det knapert. Hon berättade att arbetsledningen erbjudit henne övertidstimmar mot avsugningar. En annan kvinna fick sparken från sitt tidigare jobb eftersom jobbarkompisen tafsat på henne – en snabb lösning på problemet. Alla tycks ha sådana berättelser om man frågar och verkligen vill veta.

Vittnesmål som dessa duggade tätt under Metoo, när okontrollerade och energiska rörelser stärkte självkänslan. Men det blev inga strukturella förändringar av det och nu har initiativet glidit över till dem som tar för sig från fruktfaten, som antastar men är oantastliga. 

De sätter tonen från Vita huset ner till det enskilda företaget. Mer än upprop behövs ett kvinnouppror som sliter sönder vävnaden i slavägarsystemet. Och sin starkaste, mest stabila bas har upproret i de sammanhållna kollektiven – hos arbetarkvinnorna.

Där möter upproret klassens akuta behov av förnyelse och rubbar den mördande, invanda rytmen av exploatering och förtryck. Kvinnoupproret tvingar fram en omprövning på djupet och väcker en brinnande passion för rättvisa.

Rörelsen Gruvkvinnor gjorde just det. De tog vittnesmålen längre och organiserade sig, företrädde ett självständigt kvinnokollektiv mot patriarkala företag och fack, inspirerade andra arbetare med sitt mod och sin beslutsamhet. 

Men det finns en gräns även för vad enskilda yrkesgrupper kan göra. Även Gruvkvinnor dog som en symbol för det uteblivna upproret. 

Erfarenheterna lever däremot vidare: Hys mindre tilltro till media och domstolar, fastna inte i arbetsrätten. Lita på den egna kraften – kraften från de många. Välj oberoende och rörelse. Välj de militanta handlingarnas stunder i frihet framför liv i förslavning.      

Nu heter det att Metoo gick för långt. Det är urbota fel. Revolutioner innehåller alltid excesser – de är en explosiv komprimering av uppskjutna och uppdämda strävanden, produkten av flera generationers förnedring och förbittring. 

Men hur mycket väger enstaka överdrifter mot det dagliga kriget mot kvinnor? De väger lika lite för oss, som Virginia Giuffre vägde för Donald Trump.