Annie Croona: Joakim Medin står rakryggad under cirkusen

För en stund sedan fick vi beskedet att Joakim Medin döms till en form av villkorlig dom: 11 månader och 7 dagar i fängelse, ett straff som inte behöver avtjänas om Joakim inte begår några brott inom fem år. 

Men först hann vi fira, för den initiala rapporten lät annorlunda. Han frikänns, löd den. Vi grät och kramades. Sedan drogs uppgifterna tillbaka, och den villkorliga domen annonserades. Känslosamt är bara förnamnet. 

Vi vet fortfarande inte när han får komma hem. Det vi vet är att han har dömts, i en fullständigt absurd rättegång, för brott han inte begått. Och vi vet att det väntar en rättegång till, vars datum ännu är okänt. 

Hur skevt det här än är bör vi nog se dagens utfall som en vinst. Han döms inte till fängelse, även om han i praktiken inte är frisläppt eftersom han väntar på att ställas till svars för nästa åtalspunkt.

Varje liten detalj som sipprar ut från rättegångssalen, där våra egna reportrar inte kan vara på plats, är drabbande för oss som känner Joakim. Vi får veta att han bär en blå jacka. Att han ber om att få behålla sin penna för att kunna anteckna. 

EU-parlamentarikerna Jonas Sjöstedt (V) och Ulrika Westerlund (MP), som är på plats under rättegången, skriver till oss: ”Vi ser Joakim”, och fortsätter: ”men han ser inte oss”. Jag hoppas att han vet hur stort stöd han har.

Journalistik är inte ett brott. Joakim Medin är oskyldig. Det visste vi sedan tidigare och det blev ytterst tydligt under den drygt två timmar långa rättegången. Jonas Sjöstedt konstaterar:

– Joakims försvar var starkt och sakligt, ingen riktig domstol kan göra annat än fria honom. 

Men den turkiska domstolen är en cirkus, och den skämmer ut sig. Trots det orkar Joakim stå rakryggad, hålla sig saklig. Metodiskt bemöter han den kavalkad av absurda anklagelser som riktas mot honom. TV4 skriver i sin liverapportering att Joakim ”samlat och vältaligt” pratar om de artiklar som nämns i åtalet mot honom. 

Det är inte förvånande att Joakim blir avbruten flera gånger under rättegången. Dels för att det turkiska rättsväsendet är just en cirkus, dels för att Joakim har mycket att säga.

Jag tänker, mitt i allt, på det Sofie Axelsson berättar i en intervju med Dagens ETC, om att hon börjat spela upp inspelningar med Joakim för dottern Esme i magen, så att hon ska känna igen Joakims röst. 

– Första gången jag gjorde det kände jag en jättehård spark, som att hon tänkte – ”där är den där pratkvarnen”, säger Sofie i intervjun. 

Det är Joakims styrka: att han vill berätta. Och han gör det bra.

Inför rättegången sa Turkiets justitieminister Yilmaz Tunc till Expressen att Joakim Medin skulle få en rättvis prövning, så länge han ”inte har överskridit gränsen för journalistik”. Det var inte ett lugnande budskap. 

Turkiets gränsdragning för journalister är knappast känd för att vara rimlig. Hela åtalet mot Joakim Medin bygger på uppfattningen att journalistik är terrorpropaganda när den inte linjerar med president Erdogans ideologi, i princip. 

När rapporterna från Ankara rullar ut blir det tydligt att prövningen är allt annat än rättvis. Den tolk som utsetts av rätten brister i sin engelska och Joakim Medins advokat Veysel Ok kräver en annan. Bristfällig eller utebliven tolkhjälp är ett stående inslag i fallet kring Joakim.

Efter många om och men får Joakim börja berätta: om resorna, om konflikterna, om texterna – om sin journalistik. Om det som inte är ett brott men som i en månad hållit honom fängslad, och som han nu dömts för. Hans anförande är ett försvarstal för pressfriheten. Från fängelset försvarar han alla journalisters rätt att rapportera. 

Han skildrar också de rättsliga övergrepp han utsatts för sedan han greps. Han fick inte veta varför han fängslades. Han ombeds skriva under papper på turkiska, utan översättning, men vägrade, och polisen signerade i hans namn. Han togs till en cell utan tillgång till mat eller vatten. Här finns inga spår av rättvisa.

Joakim är väl förberedd, trots att den turkiska regimen gjort allt för att motarbeta det. Han har inte fått se åtalet innan. Han har inte fått hjälp med översättning. Han har inte fått ringa nödvändiga samtal. Ändå: så vältalig, så samlad. Det går inte att göra annat än att imponeras. 

Men den här mardrömmen är inte över. 

När de initiala, felaktiga, uppgifterna kom fick vi en försmak av den glädje vi kommer att känna fullt ut när Joakim väl släpps. Det blir svårt att lägga det åt sidan, att tugga i sig att Joakim fortfarande inte kommer hem. Men arbetet fortsätter. Vi tystnar inte. Det kommer inte Joakim heller att göra.

Jag låter Joakim Medins egna avslutande ord i rätten avsluta också denna text: 

– Min fru är gravid i sjunde månaden. Det finns inget jag hellre vill än att vara där när vår dotter föds.