Det som sker är groteskt, bortom all mänsklighet. Hur en tioårig pojke ber om att få dö, för att han tänker att lidandet som väller ur konstant skräck måste vara värre än att slockna i en ­israelisk granatattack.

Hur namn läggs till namn. Ahmad, Hana, Mazen, Salim, Saber, Fadi, Anas, Leila, Zakaria ... Hur en israelisk professor säger att det som kan stoppa Hamas är ”vetskapen att deras systrar och mödrar kan bli våldtagna”.

Hur – i ett parallellt universum, men bara någon mil från Gaza – unga människor visar sitt stöd för ockupationsarmén genom att publicera nakna selfies med string, spets och ”I ♥ IDF”. Hur byråkratiska FN-tjänstemän inte kan låta bli att gråta, trots direktsändning. Hur det som sker är ett närmast exakt eko av vad som skett tidigare och samtidigt en föraning om vad som kommer att ske igen.

Över allt detta dallrar ett förakt och ett hat, så innerligt att impulsen är att vända bort blicken, som om ögonen annars skulle bli svedda.

Gilad Sharon – son till före detta premiärministern Ariel, dessutom aktivist för partiet Kadira och reservofficer i armén – efterlyste under förra angreppet mot Gaza en ”avgörande lösning”. Drönarna patrullerade fortfarande, bränderna hade knappt lagt sig, de döda just begravts. Men han var inte nöjd, och jag kan inte släppa hans formulering: Avgörande lösning – även detta ett eko.

Militären måste avancera, skrev Gilad Sharon i tidningen Jerusalem Post, då liksom nu sällsamt okritisk till allt som Israel företar sig i Palestina. Militären måste sparka bollen i mål (hans metafor). Det är fel att värna civila palestinier, något som Gilad Sharon menade att militären ändå hade gjort. Hans egen uppfattning är att det inte finns en enda oskyldig palestinier. Alla har de kollektivt valt Hamas och ”måste leva med konsekvenserna”. Eller dö. Han skrev:

”Vi måste rasera hela kvarter i Gaza. Jämna hela Gaza med marken. Amerikanerna stannade inte upp efter Hiroshima – japanerna kapitulerade inte snabbt nog, de bombade även Nagasaki. Det ska inte finnas någon elektricitet i Gaza, ingen bensin, inga fordon som rör sig. Ingenting.”

Hatet är så mörkt att det kan tyckas kompakt. Men det utplånar inte allt ljus. Israel är inte summan av hatet, varje motståndshandling – liten eller stor – skingrar det svarta, chauvinistiska, maskulina, koloniala och våldsförhärligande. Det går. Men det kostar.

Etgar Keret är författare. Hans böcker är hans motstånd. Lärare i Israel har vägrat låta elever läsa honom. Han har påståtts sprida defaitism och allmän förvirring.

– Israel är minerat av tabun, hela kulturen består av tabun, de utgör våra liv, sa Etgar Keret då jag intervjuade honom.

Ett sådant tabu är att inte acceptera våldet som en naturlig del av tillvaron, enligt honom intimt förbundet med att varje judisk israel tjänstgör i armén (36 månader för män, 22 månader för kvinnor).

– Alla lär vi oss att döda och dödas. Israel är ett schizofrent samhälle. Min tandläkare fungerar under två–tre veckor per år som krypskytt i armén. Sedan återvänder han till sitt normala liv, där det är fullt normalt att demonstrera mot vad som händer i territorierna. Alla mina vänner finns på vänsterkanten. De utför i armén handlingar som de egentligen avskyr.

Det finns inte ett homogent Israel, givetvis heller inte en sorts Israel. Gilad Sharon är inte Israel. Han har ingen lösning, endast en pervers fantasi om utplåning. Men han representerar ett samhälle där starka krafter har valt det destruktiva, låsta, männi­skofientliga. Och dessa krafter – i landet som brukar kallas Mellanösterns enda demokrati – blir allt mindre toleranta gentemot oppositionella röster.

– När man betänker att ... den sionistiska drömmen baseras på den upprepade slakten av oskyldiga i en skala som vi nu ser på tv, är det en djup, djup kris som borde skapa en kris hos alla oss som engagerat oss i staten ­Israel och dess framgång, säger den judiske, amerikanske företrädaren Henry Siegman till tv-kanalen Democracy Now.

Han kommer att möta hårda ord. Aktivister som i israeliska städer protesterar mot kriget, riskerar att möta något helt annat. Högermiliser som upprättar vägspärrar och misshandlar den som verkar ha något negativt att säga om mördandet i Gaza.

De klär sig – absurt nog – i nynazistiska T-tröjor, rapporterar tidningen Haaretz (som nyhetskälla oändligt mer balanserad än Jerusalem Post). Budskapen: ”Död åt araber!” ”Död åt vänstern!” Den här strömningen tonsätts av rapparen Yoav Eliasi, som på sin Facebook hetsar: ”Den radikala vänstern är den verkliga fienden som vandrar mitt bland oss.” Hans musik är hatets soundtrack, en spegling av en parlamentarisk rörelse: Idag har vänstern färre än 30 platser av 120 i Knesset.

Jag mejlar med en fredsaktivist i Tel Aviv, ett av målen för Hamas raketer. Hennes engagemang väcktes under värnplikten. Sedan dess är hon övertygad om att Israel skadar inte bara sina grannar utan också sig självt. Hon tog ställning.

Konsekvensen är att både familjemedlemmar och nära vänner brutit kontakten. Hon trakasseras av myndigheter. Hon har tvingats bort från arbetsplatser. Hon har fått fler dödshot än hon kan räkna, och till skillnad från journalisten Gideon Levy följs hon inte av livvakter.

– Ja, det kostar att vilja fred. Men vilka är alternativen?

Det är ingen fråga. Det är en uppmaning.