Nu kan någon invända mot att det är just industriarbetare som är måttstocken. Innan du låter din feministiska vrede yra över mig så vill jag bara säga att jag vet att baslinjen är ett lönesnitt hämtat från en bransch med företrädesvis män, heltid och fasta anställningar. Men detta till trots tycker jag undersökningen är viktig eftersom den gjorts varje år sedan 50-talet och därmed kan mäta ojämlikhet i lön över tid. Men visst är sanningen än värre om vi skulle räkna på hela LO-kollektivets snittlön och därtill att många unga och främst i kvinnodominerade branscher inte får så många timmars tjänstgöringsgrad att de kommer upp i en heltid.

Hur du än mäter så är den ekonomiska ojämlikheten all time high i det moderna Sverige, och den ökar.

Alla tycker inte det här är ett problem. Föga förvånande är de främsta förkämparna för ojämlikhet de som tjänar på den. I veckan skrev Handelshögskolans rektor på DN Debatt en text som var som ett eko från fördemokratisk tid, under rubriken: ”När inkomstskillnaderna växer ökar också intresset för filantropi”. Ja, på riktigt argumenterar han öppet för att klyftorna borde öka än mer när han drömmande sneglar på USA där förmögna sponsrar sjukhus, kultur eller forskning. Alltså en teori om att överklassen ska ha en av pengar given rätt att bestämma vad samhället behöver, i motsats till att fördela resurser utifrån demokratiskt fattade beslut. Ojämlikheten för oss tillbaka till ett fördemokratiskt tankegods.

”Ni vill bekämpa rikedom” är ett av högerns vanligaste argument mot jämlikhetssträvan. De hävdar att ojämlikheten i sig inte är ett problem, vissa snarare motsatsen, att Sverige behöver fler dollarmiljonärer för att det på något magiskt sätt skulle driva utveckling och visa på framgång.

Ingenting kan vara så fel och ingenstans bevisas motsatsen tydligare än i Sverige. Från andra världskrigets slut och fram till 1980 minskade de ekonomiska klyftorna (mätt i skillnaden i snittlön mellan industriarbetare och direktörer) stadigt för varje år, samtidigt var det en enorm framgångsrik period i både ekonomisk, industriell och samhällelig utveckling.

Det kan vara tjatigt, men det tål att sägas igen:

Jämlikhet driver tillväxt.

Ojämlikhet ökar risken för ekonomisk stagnation.

Dessutom skapar ojämlikheten otrygghet. Ju större skillnaderna är mellan olika grupper ett samhället har dess då viktigare blir det att inte falla, då fallet kan betyda djup fattigdom. Det logiska vore att peka på direktören som få 61 gånger så hög lön, men det är som sagt svindlande stora summor och ligger utom räckhåll. Risken är stor att oron över den egna tryggheten riktas mot den som finns på samma nivå eller något lägre, som att se hotet mot din framtida pension i det deltidsarbetande kassabiträdet med rötter utanför Europa. Ojämlikhet ökar otrygghet och slår in kilar mellan människor.

Fördemokratisk människo- och samhällssyn, ekonomisk stagnation och mellanmänsklig oro är alltså effekten av ökad ekonomisk ojämlikhet.

Var för sig är de varningssignaler för den som har den minsta aning om vad som ledde fram till mänsklighetens största skam på den europeiska kontinenten. Sammantaget går det inte att blunda för att ekonomisk ojämlikhet krattar manegen för fascism i 2000-talstappning.

Vi måste vända utvecklingen. De ekonomiska klyftorna måste minska. För det första för att det inte är moraliskt försvarbart att värdera någons arbete så vansinnigt mycket lägre än någon annans. Men också för att jämlikhet och strävan mot jämlikhet kan fungera som ett vaccin mot den extrema högerns maktövertagande.