Extremhettan är en klassfråga

Alla nyhetskanaler fylls med rapporter kring hettan: Om turister som flugit till solen och likt Ikaros fått mer än man önskat. Om franska skolor som stänger på grund av värmen och om ett Europa som återigen brinner.

År för år blir Sydeuropa ett allt varmare inferno som varslar om att klimatkrisen inte är ett främmande hot i framtiden, utan en realitet här och nu.

I värmerapporteringen flammar en notis i förbi som påminner om vilka som drabbas. I Spanien har en arbetare avlidit efter att hon gått av sitt pass som gatsopare. Myndigheterna utreder nu vad som har hänt, men i den initiala rapporteringen skrevs att hon dött av värmen.

Extremhettan – precis som klimatkrisen i stort – slår inte lika mot alla. Att svalka sig blir livsviktigt när värmen kryper upp mot 40 grader, men våra förutsättningar för att göra det är långt ifrån lika.

Det talas ibland om det orättvisa i klimatkrisen. Om hur den slår hårdast mot det globala syd, mot nationer som har få resurser att lägga på anpassning och redan är i kris- och konfliktdrabbade områden. Nationer som dessutom bidragit marginellt till de koldioxidutsläpp som är orsaken till uppvärmningen.

Men även på hemmaplan är det tydligt att vi inte är jämlika inför klimatkrisen. Det är hög tid att inse att arbetarklassen drabbas hårdast, både utifrån sina yrken och var i städerna de ofta bor.

I P1 intervjuas Kristina Blennow, professor vid SLU, om stadsplanering och extremväder. Hon talar om den urbana värmeön där hårdgjorda ytor som asfalt och byggnader absorberar solstrålningen på dagen och avger den långsamt om natten. Kort och gott håller staden inne sin värme.

Men visst låter den typ av stadsmiljö som Blennow beskriver inte som Lidingö eller Långedrag, utan snarare som Husby eller Hammarkullen? För att överleva värmen behöver vi mer grönska. Lägenhetskomplex med betonginnergårdar, stenlagda torg och täta höghus erbjuder litet skydd mot värmen.

Närheten till grönområden är enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten avgörande för att man ska ha möjlighet att vistas där. Samma rapport påtalar också att närheten är extra viktig i socioekonomiskt utsatta områden – alltså där många ur arbetarklassen lever. Annars når man helt enkelt inte ut.

Vi vet att närhet till grönområden kommer med hälsofördelar, både fysiska och psykiska. Men alla har inte samma förutsättningar: den som är barn till föräldrar med kort utbildning har sämre tillgång till svalkande grönområden, områden som i extremhettan skyddar mot både värme och sol.

Bestraffningen är dessutom dubbel när både boende och arbete blir till riskfaktorer. Folkhälsomyndigheten har i en analys av hälsokonsekvenser av klimatförändring konstaterat att personer med fysiskt tunga arbeten löper högre risk att dö vid värmebölja.

Så även om extremhettan kommer för oss alla är riskerna större för arbetarna. Särskilt för dem som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Samma grupp som har tunga arbeten.

Sverige har redan ett utbrett problem med ojämlikhet i hälsa, och det kommer bara att bli värre.

Det behövs krafttag på flera håll: bättre stadsplanering i boende- och arbetsmiljöer, mer grönska och större möjligheter för alla att ta sig ut. För att inte tala om åtgärder för att förhindra att klimatkrisen blir än värre.

Inget av detta ligger dock i regeringens intresse. Klimatkrisen är här, och medan villaägarna gör korsdrag eller tar en kaffe i trädgårdens skugga kommer arbetarna fortsätta att dö av värme på jobbet.