Tuffa besked och jag sitter inte på annan fakta än regeringen och dess myndigheter så jag kan inte göra annat än att lita på att det är det här som krävs. Men direkt efter beslutet, när vi andra försökte smälta informationen och fundera på om det i alla fall kan gå att ha lite glöggfika i parken med mormor på julafton, så började oppositionen hojta om ännu hårdare tag. De måste verkligen älska varje gång de ser till tillfälle att använda ut just orden ”hårdare tag”. Nu ropar de efter regler kring munskydd och att skolorna ska stängas.

Vad gäller munskydd tvistar ju vetenskapen och där har jag inget att säga. även om jag kan vara orolig över alla slarvigt påsatta munskydd jag ser och hur människor drar dem upp och ner och pillar under kanterna. Kanske blir det bara en falsk trygghet som riskerar slarv med de generella råden.

Men skolorna däremot. Det är viktigt. Att inte stänga grund- och förskolor är kanske en av de bästa avvägningarna i den svenska coronastrategin.

Alla barn behöver andra barn och andra vuxna för att utvecklas och må bra. Förskolan och skolan är helt central för att ge varje barn rätten till en rolig och lärorik barndom och för att växa upp till sociala, ansvarstagande och självständiga individer. Men för många barn är det viktigare än så.

För några år sedan mötte jag en skolchef i ett av södra Stockholms mer utsatta områden. Han berättade hur de planerade för betydligt mer mat i matsalen på fredagar och måndagar, då barnen åt upp sig inför helgen och kom hungriga på måndagen. För många barn är lunchen i skolbespisningen kanske det enda riktiga lagade målet mat under dagen.

Enligt Rädda barnen lever i Sverige 186 000 barn i dokumenterad fattigdom, samtidigt som föreningen i sin senaste rapport oroas över det stora mörkertalet och över barn som lever på marginalen. Betydligt fler än de som lever i det som definieras som fattigdom lever under knappa förhållanden, till exempel i trångboddhet och utan tillgång till dator i hemmet.

Det går inte att begära av en elvaåring att hon ska klara av distansstudier när hennes enda egna plats är i överslafen i den våningssäng hon delar med sin lillasyster i det rum där också en storasyster bor. Eller när det inte finns någon dator hemma och hon inte har en mobil med fri surf. Att få gå till skolan är en förutsättning för att hon ska kunna plugga och få chansen till en bra start i livet.

Barn som lever i fattigdom riskerar att halka efter ytterligare om skolan stängs, men inte bara de barnens liv äventyras. Under förra året gjordes det nästan 1 000 orosanmälningar om dagen till landets socialförvaltningar. Knappt var tionde barn berörs och även om inte alla fall går vidare så är en orosanmälan ett tecken på att någon i vuxenvärlden ser och oroas för om ett barn far illa. För alla barn är inte hemmet en trygg plats. Det kan vara mamma som dricker, eller pappa som slår mamma, eller att barnet självt blir misshandlat eller försummat av en förälder som inte förmår vara vuxen.

Att stänga in ett barn i en sådan miljö under dygnets alla timmar och frånta hen rätten att gå till förskolan eller skolan vore fel, djupt fel, mot barnet. Det är också i skolan som många av de signaler som leder till oro, anmälan och förändring för barnet upptäcks. Om ingen vuxen utanför hemmet träffar och ser barnet är risken att våld och missförhållanden accelererar.

”En stängd dörr är förövarens bästa vän”, brukar vi säga i kvinnojoursrörelsen.

Det är precis lika sant vad gäller barns rätt till en trygg uppväxt.

Så låt barn få gå till skolan, för att lära, äta, bli sedda, känna sig trygga och få ha roligt. Om alla vi andra skärper till oss, biter ihop och följer råd, restriktioner och riktlinjer, så kan vi slippa stänga skolor och rädda många barn från att fara än mer illa. Alla barn är allas ansvar och nu krävs att vi vuxna växlar upp det där ansvaret ett snäpp till.