Detta publicerar han i Dagens Nyheter den 1 maj. Och det som har lett fram till den här slutsatsen är bland annat årets utgåva av nordiska ministerrådets tidsskift Nordic Economic Policy Review som Lars Calmfors har varit redaktör för. Temat är just ökningen av inkomstskillnaderna i de nordiska länderna, som har varit större här än i de flesta andra länder och särskilt stor i Sverige.

Lars Calmfors går tillsammans med sina ekonomiforskningskollegor igenom vad det är som har hänt. Det handlar om en minskad omfördelning via skatte- och bidragssystemet. Barnbidrag, a-kassa, sjukförsäkringar och försörjningsstöd har inte ökat i takt med lönerna. Det handlar också om att andelarna av den totala inkomsten som går till de allra rikaste har ökat. Framför allt på grund av att kapitalinkomsterna, det vill säga aktieutdelningar, aktievinster och ränteinkomster, har växt i förhållande till arbetsinkomsterna. Dessutom är de mycket lägre beskattade än arbetsinkomsterna.

De med lägst inkomster har alltså fått det relativt sämre, och de i toppen har fått det bättre.

I Nordic Economic Policy Review garderar sig Calmfors och hans kollegor och skriver att visserligen så kan man vara av den åsikten att jämlikheten i Norden och Sverige har varit för hög tidigare och det vi ser nu är en bra utveckling som kommer att leda till mer jobb och tillväxt. Men OM man nu skulle vilja stoppa den här utvecklingen och kanske till och med minska klyftorna igen så finns det några saker man bör göra.

Se till att socialförsäkringssystemet och de omfördelande bidragen inte urholkas mer. Se till att vi klarar av att finansiera välfärdstjänsterna trots en åldrande befolkning och ett ökat behov utan att införa egenavgifter, eftersom egenavgifter kraftigt ökar ojämlikheten. Förändra skattesystemet så att kapitalinkomster beskattas högre. En progressiv fastighetsskatt vore effektivt ur fördelningssynpunkt, eftersom de som äger de dyraste fastigheterna också ofta är de med högst inkomster.

I sin egen text i DN vågar Lars Calmfors sticka ut hakan lite till och faktiskt säga att utvecklingen mot allt större klyftor bör stoppas eftersom en ökad inkomstspridning verkar ha bidragit till framgångarna för populistiska partier och rörelser som ifrågasätter den liberala demokratin. Och det är inte illa med tanke på att Calmfors också är mannen som i 30 år har kämpat för sänkta lägstalöner. Men nu menar han att vi alltså bör genomföra det som han och hans kollegor föreslår i stället för jobbskatteavdrag och minskade bidrag för att öka människors drivkrafter att arbeta.

Moderaternas finansminister i alliansregeringen, Anders Borg, skapade 2007 Finanspolitiska rådet som ska granska finanspolitiken och tillsatte Lars Calmfors som ordförande, för att driva politik baserad på forskning. Det blir därför nästan ironiskt att dagen efter Calmfors artikel i DN så presenterar Moderaterna sitt förslag till vårbudget vars två viktigaste delar är just ytterligare ett jobbskatteavdrag och ett bidragstak.

Men det är inte bara bland högerpartierna som Lars Calmfors nu låter radikal. Den nuvarande regeringen pratar om klyftorna men har ännu inte vänt utvecklingen i socialförsäkringssystemet och väjer för viktiga förslag som att faktiskt införa en förmögenhetsskatt som verkligen skulle omfördela. Det är dags att göra annorlunda nu. Nu när till och med Calmfors har bytt fot. Annars vet vi aldrig var det slutar.