Andreas Gustavsson: Busch kommer göra vad som helst för att vinna männens röster

Det är en rar händelse att en borgerlig partiledare vill belysa ett samhällsproblem ur något annat perspektiv än individens eget ansvar. Men ja, det vill Ebba Busch (KD) i Almedalen. 

Varför kämpar pojkarna så med skolan? Varför tar män livet av sig? Och har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden? Kanske saknas positiva ideal, menar Busch. Kanske saknas en välkomnande tillhörighet som ger riktning.

– De söker mening. Men vilseleds av algoritmer. De söker brödraskap. Men möter manipulation.

Krisande män som marginaliseras – socialt, intellektuellt, ekonomiskt, demokratiskt – och sugs upp av högerpopulister eller ännu värre, det är en viktig fråga som förtjänar att hanteras varsamt. Busch kan inte varsamt, hon kan däremot öppna nya eller återvända till gamla fronter i det kulturkrig hon utkämpat under alla sina hittills tio tal i Visby.

Så nu anklagar hon vänsterfeministiska och icke-binära analyser:

– Först hamnade vi i ett sorts könskrig. Sedan i en sorts könlöshet.

Busch beskriver hur ”teorier som könsmaktsordningen” blivit ”överideologi”, sipprat ned genom djupa staten, skyldiga till att samhället ”oförblommerat skuldbelägger pojkar” och ”hetsar kvinnor mot män”. Dåliga normer – ”patriarkatet” – ersätts med normlöshet och tomhet och skam – ”woke” – där det konstrueras en ideologisk fiendeskap, resonerar Busch:

– Men jag accepterar inte att priset för min dotters frihet ska betalas med min sons framtid. Syster ska inte ställas mot broder. Jämställdhet uppnås inte genom att kvinnan ställer sig på mannen. Så låt oss välja en annan väg.

Busch säger att feminismen inte är klar, att det finns mycket kvar att göra också för kvinnan, men jämställdhetssträvan måste gälla både kvinnan och mannen: 

– Och pojkar vill växa upp till starka män. Så låt män vara män. Jag ser en man som är stark för att han bär ansvar. En man som mellan jobbets slit och hemmets fix lämnar och hämtar ungar. Så visar han sin kärlek… Han behöver inte be om ursäkt för sig själv. Vi måste bort från skulden och skammen. Han får höra sitt värde. Han ser att han bidrar. Han vet att han är en av Sveriges söner.

Sedan en nyckelmening:

– Vi tror på den svenska mannen.

Sedan ett antal politiska projekt för skola, psykiatri, föräldrastöd, landsbygd med mera.

– Nog så viktiga men långt från tillräckliga. Det Sverige behöver är en verklig attitydförändring. Erkänn skillnaderna mellan kvinnor och män – för kön är ingen social konstruktion… Så får vi slut på könskriget. Genom att tala väl om varandra. Så får pojkar veta att de är Sveriges söner. Så får flickor veta att de är Sveriges döttrar. Och så växer de upp med vetskapen att det finns rum för dem. Så får kommande generation bättre förutsättningar. För vi valde försoningens väg framför splittringens.

Kristdemokraterna tycker att det här med ett skadligt könskrig är en så central del i partiledarens tal att det är vad man väljer att gå ut med även på Dagens Nyheters debattsida. 

Varför just nu?

Ett argument är att Busch i själva verket under lång tid utvecklat sin tanke om hur en ny borgerlig feminism kan vara förenlig med konservativa föreställningar om könsroller och familjebildning. 

Redan före valet 2018 positionerade sig Busch som det sunda förnuftet som kan göra verklig skillnad för Sveriges kvinnor, jämfört med rödgrön ”elitfeminism”. Året därpå skrev hon om hur ”feminister diskuterar könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana” istället för att försöka lyfta kvinnor ur sjukskrivning och fattigpensionering, istället för att fokusera ”stenhårt på kvinnors ekonomiska, sociala och fysiska otrygghet”.

Du ser skillnaden.

Då kvinnor, nu män.

Då talade Busch till kvinnor, nu till män.

Och det behöver inte vara fel, någonstans krävs ju båda för att dansa tango, jämställdhetsarbete måste involvera båda grupperna, även om Busch förstås landar i en andfådd positionering som vi redan hunnit tröttna på efter att en skvadron med klonade Jordan B Peterson och Ivar Arpi förklarat för oss att det alltid ändå är mest synd om mannen.

Det är inte min gissning, det är vad flera personer säger till mig inifrån KD-maskinen som redan använder alla växlar för att slippa trilla rakt ut ur riksdagen. 

I sin debatt i Dagens Nyheter – den är mer tillspetsad än talet – närmar hon sig definitivt den manosfäriska världen:

”Har svenska män gått från att vara fysiska oumbärliga till att bli socialt valbara? … En ökad förekomst av män som inte hittar en partner förmodas bero på mäns antisociala prägel och när det inte beskrivs som ett hot potentiellt hot om våld och terror, är incels föremål för fnissanden och hån… Blir det en seger för kvinnan om mannen blir utbytbar?”

Så, varför just nu?

Strategi. 

Det är inte min gissning, det är vad flera personer säger till mig inifrån KD-maskinen som redan använder alla växlar för att slippa trilla rakt ut ur riksdagen. 

Kort sagt, för att citera en källa med utmärkt koll på överväganden som görs:

– Nu ska fler män rösta på KD.

Hen och andra säger till mig att KD historiskt har haft en hyfsat jämn könsfördelning bland sina väljare, men sedan kom Busch-effekten och med henne fler kvinnor, utan att det kostade partiet manliga väljare. Eller? Finns det en annan tendens? Ja, det ska partiets egna mätningar visa.  

Det bekräftas också av SBC:s partisympatimätningar. Om vi börjar med den senaste, den som kom i maj: 3,9 procent kvinnor och 2,9 procent män. Jämför med maj 2024: 3,0 procent kvinnor och 2,6 procent män. Jämför med maj 2023: 4,2 procent kvinnor och 3,3 procent män. Jämför med maj 2022: 5,2 procent kvinnor och 4,8 procent män. 

Eller jämför med valet 2022. 

Partiet skriver i sin egen analys av resultatet:

”Hos KD-väljarna märks en svag överrepresentation bland kvinnor jämfört med män. I Valus underlag uppskattas KD-stödet till fem procent av manliga väljare och sex procent av kvinnliga väljare. Det är inget stort gap, men det är värt att notera så till vida att Kristdemokraterna är ensamt bland de fyra maktskiftespartierna att inte ha en manlig överrepresentation i sitt väljarunderlag.” 

Man kartlägger då också flöden:

”Av 2018 års KD-väljare var det 22 procent som istället röstade på Moderaterna i valet 2022 och 15 procent som istället röstade på Sverigedemokraterna. Motsvarande flöde till de andra partierna enligt följande: 5 procent till Liberalerna, 4 procent till Centerpartiet, 7 procent till Socialdemokraterna samt 0 respektive 1 procent till Vänsterpartiet och Miljöpartiet.”

Svenskar är ideologiskt alltmer könsuppdelade, sett till värderingsfrågor och partival. I senaste valet så mer än någonsin tidigare. Samtidigt är det framför allt män som rör sig högerut. 

Det finns manliga väljare att både vinna och vinna tillbaka.

Busch bottnar säkert i sitt resonemang om Sveriges söner, som hon menar är botemedlet mot splittring, men som snarare använder den polarisering som präglat hela hennes partiledarskap.

Men för väljare kan det vara intressant att veta bakgrunden.

Ett taktiserande budskap från ett pressat KD som till varje pris vill attrahera fler män, givet att Tidö kannibaliserar på varandra.

Med andra ord:

Ett taktiserande budskap från ett pressat KD som till varje pris vill attrahera fler män, givet att Tidö kannibaliserar på varandra, och där har andra partier försprång vad gäller att vara hårdast mot kriminalitet och mest repressivt mot invandring. 

Det är svaret på varför det sker just nu.

Och på varför KD:s feminism framöver handlar framför allt om mannen och inte om kvinnan.