Jenny Bengtsson: Bara ideologiska skäl hindrar en sänkning av arbetstiden

En heltidsvecka är 40 timmar lång. Det har varit allmängiltigt i över 50 år och idag är det alldeles för få som ifrågasätter den ordningen – i alla fall för få som i praktiken kan ändra rådande tillstånd. När arbetstidsmåttet på sjuttiotalet landade på 40-timmarsveckan var det naturligt för de flesta partier i riksdagen att nästa steg var att sänka arbetstiden ytterligare. Arbetsmarknadens utveckling med smartare sätt att planera arbete, nya tekniska landvinningar och möjligheter att leda och fördela effektivt bedömdes vara precis sådana ingredienser som behövdes. Moderaterna var emot. Idag är det tvärtom och i princip bara Vänsterpartiet är för. Idag pågår inget riktigt strategiskt politiskt arbete för att sänka arbetstidsmåttet.

Nationalekonomerna Jack Vahnberg och Paul Pawlowski skrev i veckan en mycket intressant debattartikel (DN) i vilken de uppmanade finansminister Elisabeth Svantesson att revidera ”sin bild av ekonomin” och sittande regering att utreda frågan om förkortad normalarbetstid. Vahnberg och Pawlowski har fördjupat sig i ”hur arbetslöshet, tillväxt och ojämlikhet påverkas av en reducerad arbetstid i form av en kortare arbetsdag eller arbetsvecka”. Vid en uppskattning av effekten av arbetstidsförkortning framkom att arbetslösheten minskade, den ekonomiska tillväxten ökade och vidare att ojämlikheten lämnades oförändrad. De makroekonomiska effekterna vid en generell sänkning av arbetstidsmåttet skulle vara positiva genom högre produktivitet, mindre sjukfrånvaro och minskade arbetsrelaterade olycksfall och skador. Inledningsvis skulle en arbetstidsförkortning naturligtvis öka de offentliga utgifterna. I flera branscher som vården och skolan skulle fler behöva anställas. Men på längre sikt skulle investeringen betala sig själv genom minskad arbetslöshet, minskad sjukersättning och ökad tillväxt. ”Individer, företag och ekonomin i stort mår bättre av en allmän arbetstidsförkortning”, skriver man.