Annie Croona: Amanda Lind tror nog inte på grön tillväxt

Grön tillväxt är en myt. Så sa tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann till mig när vi träffades för ett par år sedan för att prata om hennes bok Kapitalismens slut, och om nerväxt, klimatpolitik och politiker som följer istället för att leda.

Men Miljöpartiets språkrör Amanda Lind verkar tro på myten, får jag veta när jag läser reportaget om frågan i Dagens ETC. Jag vet inte vilket alternativ som gör mig deppigast: att hon faktiskt tror att grön tillväxt är möjligt, eller att hon inte gör det – men måste låtsas. 

Det är ett omöjligt uppdrag att vara politiker, menar jag, och därför har jag aldrig tänkt tanken för egen del. Men det i åtanke borde ribban kanske placeras på ”det minst dåliga”. Kanske kan man inte stå för sina värderingar och vinna val.

Jag vill dock inte tro att det måste vara antingen eller. Det vore fruktansvärt nedslående att slå fast att dessa två inte går att förena. Men det verkar som om det är precis så majoriteten av politikerna resonerar, åtminstone på den rödgröna sidan. 

Man tycks ha bestämt sig för att de egna värderingarna, det man faktiskt står för, inte är förenligt med folkligt stöd. Att det inte går att vinna på det man själv står för. Det är som om man skäms för sin politik. 

Det är inte lätt att röra sig mot de politiska vindarna. Men det som sker när vänstersidan låter sig dras med i stormen är att positionerna kastas om. Mitten är inte längre mitten.

När man sedan föreslår något som tidigare var ett ganska mesigt politiskt förslag kan det plötsligt framstå som radikalt. Om S skulle föreslå förmögenhetsskatt idag skulle det antagligen beskrivas som radikalt vänster; under stora delar av 1990-talet var det typisk socialdemokratisk politik.

Problemet med partipolitik är att den förhåller sig till makt mer än till verkligheten. Det är ofrånkomligt: det primära målet är alltid att vinna tillräckligt många röster. Allt annat blir sekundärt, inklusive värderingarna. Och visst, utan makt att förändra spelar det kanske ingen roll om man har starka övertygelser om till exempel klimatet eller jämlikhet.

Ett parti som är grundat i klimatfrågan, och i klimatvetenskapen, kan inte köpa löftet om en tillväxt som inte skadar klimatet.

Men om man nu vill använda sin makt till att förändra samhället i den riktning man tror på gör man sig själv en otjänst om man inte från början står upp för sina ideal. Varför skulle det, efter att man tagit makten, bli lättare att genomföra klimatomställningen i den takt som är nödvändig om man innan valet tonat ner sin progressiva sida? Kort sagt: är inte makten onödig om den inte ska användas till det man faktiskt står för?

Grön tillväxt är inte en kompromiss, utan en myt. En ständigt växande produktion går inte ihop med en planet vars resurser är ändliga. Ett parti som är grundat i klimatfrågan, och i klimatvetenskapen, kan inte köpa löftet om en tillväxt som inte skadar klimatet – även om det är lockande att säga det många vill höra. 

Det Ulrike Herrmann gör så bra i sin bok är att hon ägnar en betydande del av den åt kapitalismens fördelar. Ja, du läste rätt. Hon medger att den gjort samhället, livet, bättre på många sätt. Och det gäller ju fortfarande – men för väldigt få. 

Men, slår hon fast: det räcker nu. Det måste räcka nu. För alternativet till en ordnad avslutning på tillväxten, konstaterar Herrmann, är mycket värre. Det är en okontrollerad nerväxt, eller vad man nu vill kalla det. Omställning i en takt vi inte har något att säga till om. 

Om man som politiker är oroad över vad väljarna kommer att säga om man pratar om minskad konsumtion bör man kanske fundera på hur stämningen blir om förändringen sker i panik. 

Miljöpartiet vet antagligen att Ulrike Herrmann har en poäng. De vet nog att tillväxten är ett kolossalt hot mot planetens framtid. Jag väljer alltså att tro att det här är politisk strategi, inte politisk övertygelse. Amanda Lind har nämligen uttryckt sig annorlunda tidigare, när hon i en DN-intervju sa att en ständig tillväxt på en planet med begränsade resurser inte är möjlig. 

Men varför, MP? Era väljare är inte hyperkapitalister. S bryr sig inte om er, så ni behöver inte bry er om dem. Ni borde snarare få fler människor att inse allvaret – och det gör man inte genom att sprida myten om grön tillväxt.