Men att asylprövningens beslut respekteras är en förutsättning för att upprätthålla en reglerad invandring och regleringen är en förutsättning för att just den som har behov av skydd ska få stanna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Fri invandring skulle betyda den starkes rätt. Kombinerat med försörjningskrav skulle det dessutom innebära att den som tvingas på flykt för att den organiserat sig mot ett förtryck, är fysiskt eller psykiskt skadad av tortyr och därmed inte arbetsför, inte skulle få plats i Sverige. Däremot den som har svagare skyddsskäl men kan arbeta.

Det skulle också leda till utbredd fattigdom eftersom människor i desperation för att få uppehållstillstånd skulle tvingas sälja sitt arbete för allt lägre pris med spridningar på hela arbetsmarknaden.

Jag är, som framgår, en stark vän av en reglerad invandring. Eller rättare sagt: jag är en vän av en human, rättssäker och reglerad invandring där skyddsbehovet är avgörande för uppehållstillstånd.

Därför är jag också motståndare till amnesti. Det är både inhumant för de asylsökande som hamnar i limbo, det ökar rättsosäkerheten i systemet och det motverkar likvärdighetsprincipen i regleringen.

Ansvaret för att upprätthålla en human, rättssäker och reglerad asylpolitik ligger hos oss, hos svenska myndigheter. Och där blottas nu brister.

Vid sidan av att Sverige har infört tillfälliga lagar som sänker oss till EU:s lägsta nivå för skyddsgrunder, avskaffat permanenta uppehållstillstånd som norm och försvårar familjeåterförening, är en av de tydligaste bristerna i själva systemet de orimligt långa handläggningstiderna hos Migrationsverket.

De ungdomar som kom som asylsökande ensamkommande barn hösten 2015 riskerar nu att bedömas hårdare för att de under handläggningstiden hunnit passera sin 18-årsdag. Många av ungdomarna har varit i Sverige i två år.

De har kompisar, går i skolan och har lärt sig svenska på imponerande kort tid. Det är driftiga unga människor som inte bara tagit sig över halva världen för att söka skydd, utan också redan nu deltar och berikar Sverige. Ungdomar som inget annat vill än att få leva.

Över dessa unga människor vilar nu ett hot om utvisning till Afghanistan. Ett land där det sedan decennier råder krig, där säkerhetsläget stadigt försämras och ett land som UNHCR varnar för att återsända flyktingar till.

Många av de ungdomar som nu hotas utvisas till Afghanistan har aldrig satt sin fot där. Eftersom deras föräldrar var tvungna att fly för länge sedan kan barnen vara uppväxta i Iran eller Pakistan och saknar helt kontakter eller sociala förutsättningar att etablera sig i Afghanistan.

Hade dessa ungdomar fått sin asylansökan prövad i rimlig tid hade de bedömts utifrån att de var barn, som de ju var när de ensamma tog sig till vårt lilla trygga hörn av världen för att få skydd.  

I dag verkställs inga avvisningar. Det anses för farligt att skicka ungdomarna till Afghanistan, men ändå ges de inte uppehållstillstånd. Nu är ju inte jag Afghanistankännare, men jag har svårt att se att läget i landet skulle förbättras drastiskt inom den närmaste tiden.

Det senaste året har IS och talibaner ökat sin kontroll över stora landområden, och genomför kidnappningar och tvångsrekryteringar av framför allt unga pojkar. Avvisningarna kommer svårligen kunna verkställas.

Långa handläggningstider och verkställighetshinder är svenska myndigheternas ansvar, men det är ungdomarna som får betala priset för brister i vårt asylsystem. Fler och fler vittnar om ett skuggsamhälle.

Om ungdomar som gömmer sig av rädsla för polisen. Om ungdomar som slutar gå till skolan eller träffa kompisar. Och om ungdomar som försöker ta sina liv.

Just för att jag är en vän av ordning och reda i migrationspolitiken kan jag inte komma till någon annan slutsats än att utvisningarna till Afghanistan av de som kom som barn till Sverige hösten 2015 måste stoppas. Allt annat vore ett svek mot idén om humanitet och rättssäkerhet, mot vårt anseende som humanitär stormakt och framför allt ett svek mot de ungdomar som vill vara med och bygga en framtid i Sverige.

Gårdagens besked från regeringen är ett steg i rätt riktning. Samtidigt är det väl snävt och det är skrämmande att det skulle ta så lång tid för regeringen att ens börja ta ansvar för den oro och otrygghet våra myndigheter åsamkar dessa ungdomar.