Lotta Ilona Häyrynen: Arla-korna råmar efter mer arbetskraftsinvandring

Vill man ha en fallstudie i sittande regerings generellt misslyckade försök till reformpolitik är det bara att titta på hur Tidöstyret hanterat arbetskraftsinvandringen. 

Frågan lär ha dragits i långbänk under regeringsförhandlingarna. Från Sverigedemokraternas perspektiv är all utomeuropeisk invandring av ondo. För de partier som struntar i invandring så länge man kan vinna val och tjäna pengar är dock arbetskraftsinvandringen desto viktigare. 

Svenskt näringsliv, liksom Moderaterna, har alltid velat hålla den så fri som möjligt. Dels är det ett sätt att locka kompetens, men lika mycket är det ett strategiskt sätt att hålla nere lönerna i låglönesektorer. Om det aldrig råder brist på städare, vårdbiträden eller kallskänkor behöver man heller aldrig locka arbetskraft med bättre betalt och villkor.

Så resultatet blev en mycket märklig häxbrygd. Arbetskraftsinvandring tillåts numera i Sverige förutsatt att jobbet betalar åttio procent av en svensk medianlön, som ligger på drygt 37 000 kronor. Tidöpartierna vill höja gränsen till hundra procent. 

Samtidigt har spårbyten tagits bort. Spårbyte innebar i praktiken att asylsökande som under den evighetslånga handläggningsprocessen skaffat jobb och rotat sig i Sverige i stället kunde söka arbetstillstånd om asylansökan till slut avslogs. 

Hur många som tvingats lämna Sverige och sina arbeten i och med dessa nya regler är svårt att räkna ut. Säkert är att det på flera håll utlöst personalkriser. Svensktalande och vana arbetare har kastats ut och arbetsgivare har tvingats börja om från början. 

I slutet av juli tvingades Arbetsförmedlingen och Migrationsverket skicka en lista till regeringen över bristyrken som borde undantas från inkomstkraven. 

Denna undantagslista visade sig bestå av 152 yrken – över en tredjedel av alla yrkeskategorier i Sverige finns med. I SVT menade den fackliga centralorganisationen Saco:s ordförande Göran Arrius att det hela bevisade hur olämplig lagstiftningen är. 

Regeringen har motiverat hela denna härva med att de nya reglerna ska minska exploateringen av arbetare och trycka tillbaka skuggsamhället. 

Sant är att tidigare regler la arbetstagares liv helt i händerna på arbetsgivarna. I praktiken utsattes många för rena gisslansituationer: bli snuvad på lönen, jobba under slavlika och farliga villkor – klagar du så avslutar arbetsgivaren ditt kontrakt och du kastas ut ur landet. 

Samtidigt har flera migrationsrättsadvokater och jurister varnat för att konsekvensen av de nya reglerna blir den rakt motsatta. Avskaffandet av spårbytet beräknas öka antalet papperslösa i landet.

Sverige kommer alltid behöva arbetskraft. Till vilka yrkeskategorier kommer skifta, men behovet kommer aldrig att täckas upp av enbart infödda svenskar. 

I Storbritannien, som tacklat Brexit och andra invandringsfientliga reformer, larmar lantbrukare och mejerier om att bristen på arbetare snart hotar hela livsmedelsförsörjningen. I Sverige larmade lantbrukare om ett skriande behov av arbetskraft redan innan regeringens nya lagar trädde i kraft. Det är riktigt illa i en tid av kris, krig och redan skyhöga livsmedelspriser. 

Det finns bara ett sätt att skapa balans i arbetskraftsinvandringen som både värnar om arbetsgivarnas behov, arbetstagarnas rättigheter och samhällets behov. 

Staten måste lämna över frågan till facken och arbetsgivarna. Arbetskraftsinvandringens nivåer bör prövas av parterna och avtal slutas på liknande sätt som kollektivavtal. Facken garanteras därmed insyn och kontakt med arbetstagarna. Arbetsgivarna tvingas se till kompetensbehoven framför behoven att hålla nere låglönesektorerna.

Så skapas en stark och rättvis arbetsmarknad. Det är motsatsen till regeringens nuvarande kohandel med Sverigedemokraterna.