BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är på fritiden vi ska bli människor. Det är där våra drömmar, enligt all massiv reklam och marknadsföring – om trädgård, inredning, resor, träning – ska förverkligas. De vidsträckta domäner i våra liv som kallas arbete har mer och mer övergivits av alla utopiska idéer. Jag tror att det föder klaustrofobi. Ekonomisk demokrati, kooperativ, löntagarägda företag, en offentlig sektor som tar täten i demokratiseringen av arbetslivet eller rotation på arbetsplatser – mycket lite sådant debatteras idag. Själva idén om demokrati har på sätt och vis reducerats till en fritidsfråga. Över hela Sverige pågår ständigt så kallade utvecklingssamtal mellan chefer och anställda men utgångspunkten för dessa samtal är egentligen en orubbad, hierarkisk tro på att chefer vet mer än anställda och det gör de inte.

Samhället mår dåligt på jobbet, så brukar jag uttrycka det.

Hur vill vi då arbeta? Jag tror för det första att människan av naturen i grunden är lat. Det stora syndafallet i mänsklighetens historia inträffade när arten lämnar nomadstatdiet och övergick till jordbruk. Folk fick arbeta hårdare och med mer monotona uppgifter och i långt mer hierarkiska samhällen (något vår art ogillar). Produktionen ökade visserligen, livet blev säkrare, men produktiviteten föll våldsamt: Kanske arbetade vi för vårt uppehälle tidigare bara några timmar om dagen. I Bibeln beskrivs utdrivandet ur paradiset när människorna hänvisas till en av Gud förbannad jord: ”Med möda skall du hämta din näring från den så länge som du lever, törne och tistel skall den ge dig.” Vi lever sedan dess öster om Eden.

Men även i detta öster om Eden har människor i alla tider tagit chansen att slippa det påtvingade arbetet. Myten om det gamla bondesamhället säger att vi där oavbrutet och i alla lägen tvingades slita ut våra kroppar. Men riktigt sant är det inte. Den utopiska sidan av livet i byarna före industrialismen säger oss något annat: Folk tog varje chans att, till överhetens förtret, ställa till med fester. Det verkar som om människor i allmänhet gillar följande upplägg: Man jobbar hårt och intensivt med något viktigt en kort tid, i en sorts ryck, och sedan följer ledigheten, sysslolösheten och festen (David Jonstad skriver fint om detta i sin senaste bok, Jordad). Här framträder principen om Arbetet på ett helt annat sätt: Arbetet är en kollektiv insats för hela gemenskapen. Och denna Arbetets princip är intimt sammankopplad med – ja, kröns alltid–av Festens princip. Det moderna lönearbetet, där löntagaren säljer sin tid och sin kropp, är snarare intimt förknippad med en idé om avkoppling och den individualiserad verklighetsflykt som inträffar framför tv:n varje fredag vid sju-åttatiden.

I stort sett har arbetarrörelsen sedan begynnelsen gjort ideologi och utopi av lönearbetet. Gör din plikt, kräv din rätt, lyder formeln. Och visst vet jag, uppvuxen i arbetarklass, hur avgörande det är att ha ett lönearbete. Men jag vet också hur detta lönearbete, som vi uppfostrats till och disciplinerats till, deformerat oss som människor. Som barn stod jag i de långa, obegripliga skuggor som Lönearbetet, via mina föräldrars arbetsliv, kastade över hela ens tillvaro.

Jag tror KARL Marx hade helt rätt när han såg den ursprungliga arbetsdelningen (mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete) som roten till orättvisor, ojämlikhet och klassamhälle. Karl Marx drömde ytterst inte om att den ena klassen, i en slutlig historisk strid, skulle besegra en annan klass för att öppna vägen till det klasslösa samhället. Nej, han drömde om ett samhälle där Arbetsdelningen upphört och där lönearbetet försvunnit.

/ GÖRAN GREIDER