Ledare. Jenny Bengtsson.

2018-03-03 05:00

Alla borde rasa mot vad som håller på att hända med strejkrätten

Sällan är ledbanden mellan LO och Socialdemokraterna, tyvärr, så tydliga som här, skriver Jenny Bengtsson.

För några år sedan bildade några SDaktiva och SD-sympatisörer en ”fackförening” som vände sig till alla som ”blivit utstötta ur LO”. Förbundets plattform var alla arbetsgivares våta dröm. Förbundet fick namnet ”Löntagarna” ooch deras stadgar innehöll bestämmelser om att medlemmarna aldrig skulle delta i en strejk och att ingen rättshjälp skulle beviljas till medlemmar om de inte blivit avskedade, uppsagda eller felbehandlade med anledning av ”sin fackliga verksamhet” (vilket i jämförelse med tvister om arbetsvillkor, löner och arbetsmiljö i det stora hela – är väldigt få).

Det var också väldigt viktigt enligt Löntagarna att anställningsavtal, även med lojalitetsklausuler och så vidare, alltid skulle hedras.

Det gick lite som det kan förväntas när ett gäng arbetstagarfientliga rasister vill leka fackförening. Den blev en dunderflopp och de tvingades lägga ner hela skiten efter bara ett par år.

Men det var då.

Nu har regeringens stridsåtgärdsutredning läckt och av allt att döma lutar utredarna mot att lägga fram förslag om att en arbetsgivare som tecknat kollektivavtal med en fackförening därmed ska vara fredad från stridsåtgärder från andra fackföreningar med medlemmar på arbetsplatsen. I praktiken betyder detta att det skulle råda förbud mot strejk för fackligt organiserade – om de har valt att tillhöra en fackförening som arbetsgivaren inte ”godkänt” genom att teckna kollektivavtal. Med ett undantag dock – om det avtalsbärande facket okejar en strejk för det eller de andra fackföreningarna.

Med nya lagar i den här stilen, skrämmande nog, vad det verkar, frammanade av en socialdemokratisk regering som egentligen bara vill  lösa en lokal konflikt i en hamn, skulle Löntagarna ha kunnat bli en riktig succé. Fackföreningar som befinner sig långt upp i arbetsgivarnas arslen kommer givetvis också alltid att vara deras första val när det ska tecknas kollektivavtal.

Alla borde rasa mot vad som håller på att hända här. Som exempelvis Göran Arrius, ordförande för akademikernas centralorganisation Saco, som menar att utredningen hittills ser ut att handla om ”en genomgripande förändring till det sämre i den svenska arbetsmarknadsmodellen”. Och som hoppas att ”alla fackliga organisationer blir lika tydliga som Saco och säger nej till utredningen”.

Men LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson å sin sida har varit tydlig med att LO ”inte tänker släppa in några andra fack” och har uppmanat Hamnfyrans medlemmar att gå in i Transport, som idag har avtal i hamnen, istället.

Han har också uttryckt sin oreserverade tillit till att regeringen, ledd av en ”tidigare ordförande i IF Metall, fackligt aktiv i hela sitt liv” aldrig någonsin skulle kunna lägga fram ”lagförslag som försämrar vår möjlighet att vara motpart på svensk arbetsmarknad”.

I en tid där löntagare startar namninsamlingar mot en socialdemokratisk regerings planer på att inskränka grundläggande rättigheter kan det straffa sig rejält att visa så lite oro och så mycket naivitet som Thorwaldsson gör i det här fallet. Och kanske bristande självinsikt avseende den egna organisationen också. Andelen arbetare som väljer att tillhöra en fackförening fortsätter att minska. Fyra av tio arbetare är inte medlemmar i en fackförening alls och framför allt minskar organiseringen just bland arbetarna, medan utvecklingen bland tjänstemän ligger mer stabilt.

Om det till viss del skulle kunna bero på att vad som erbjuds idag helt enkelt inte är tillräckligt attraktivt får Thorwaldsson själv fundera över.

Men ledbanden mellan LO och Socialdemokraterna blir sällan, tyvärr, så tydliga som här, när LO nästan krampaktigt slår ifrån sig vad som verkar vara fullkomligt uppenbart för de flesta runt om: att det som håller på att hända är att ett lagförslag är på väg, som kommer att försämra allas möjligheter att vara motparter på svensk arbetsmarknad.

Och hur hårt man än blundar för det, därigenom öppna för projekt som Löntagarna, vars enda uppgift är att blidka arbetsgivarna och splittra fackföreningsrörelsen, med LO som första offer.